Öppenhjärtigt om prinsessan Sibylla

Ibland har en recensent sina förutfattade meningar. När jag först fick veta att någon utgivit en biografi över prinsessan Sibylla såg jag tydligt författaren framför mig, en elegant äldre dam med anknytning till såväl den rojalistiska veckopressen som till Riddarhuset. Men det var alldeles tokigt. Författaren, det vet jag nu, heter Roger Lundgren, är en 32-årig pigg norrlänning, som jobbar inom PR-branschen och som bakom sig har bland annat en fil kand i främst statsvetenskap.

Att Roger kom att intressera sig för Sibylla berodde på att han själv är västerbottning och att prinsessan varit hertiginna av Västerbotten. Under studierna kom han också att intressera sig för monarkin som institution nu och i gångna tider. Han kan mycket om detta och stora delar av boken handlar om snart sagt alla europeiska kungaätter som haft minsta anknytning till Sibylla eller till bernadotterna. Det känns nästan som om man hade en Almanach de Gotha i berättelseversion hemma på divansbordet.
Detta är för det mesta en både roande och informativ läsning, med såvitt jag kan se korrekta upplysningar, även om formuleringarna ibland är något naiva. Mitt personliga intresse för hur prinsessan X var klädd på ett kungajubileum 1938 eller hur brudbuketten såg ut vid ett furstebröllop 1963 är ändå, måste jag erkänna, ytterst begränsat. Andra är av annan mening.

Men nu gällde det alltså Sibylla (1908 - 1972). Även om hon aldrig kom att spela någon politisk roll är hennes öde som 1900-talseuropé väl värt att begrunda. Hon tillhörde ett av de mindre tyska furstehusen, Sachsen-Coburg und Gotha, och fick en vårdad och mångsidig men sträng uppfostran. Vid ett bröllop inom den högsta engelska aristokratin 1931 träffade hon den två år äldre prinsen Gustaf Adolf, som inom familjen alltid kallades Edmund. Tycke uppstod och i oktober 1932 firades bröllopet i Coburg.
Alla upplysningar som Lundgren fått tyder på att de båda makarna älskade varandra och att det blev ett gott äktenskap. Under 30- och 40-talen kom de "fyra hagasessorna" och till sist den efterlängtade sonen. Barnen växte upp i något som inte bara av veckotidningarna uppfattades som en idyll utan som till stora delar också var det. Men allt skulle förändras.

Edmunds tragiska bortgång i flygolyckan januari 1947 var naturligtvis det svåraste. Men det var inte det enda. Anonyma brev talade hätskt om "tyskan på Slottet, som inte kunde tala svenska". Att Sibyllas far hade varit nazist och ställts inför rätta efter kriget kunde ingen förneka, det gjorde hon inte heller själv. Men man kan inte döma henne för att hon inte gick ut och diskuterade detta offentligt.
Även om relationerna inom kungahuset, liksom i alla andra släkter, kunnat vara spända, hade änkan Sibylla ett starkt stöd både av Gustav VI Adolf och drottning Louise. När Louise dog 1965 blev hon "rikets första dam" och behöll den rollen ända till sin bortgång hösten 1972. Hon uppfyllde sina plikter väl, även under den sista tidens plågsamma sjukdom.

Hurudan var människan Sibylla? Temperamentsfull, visar många uttalanden, ibland "rejält arg". Hon kunde därvid förivra sig och skälla ut någon, men hon ångrade sig snart. Då kunde den drabbade dagen efteråt få en blombukett med ordet "Förlåt". Hon kunde förefalla stel. Men det berodde på, sade hon själv i en frispråkig intervju, att om hon på en bjudning såg en "munter grupp" och flyttade sig dit för att få delta i samtalet, så försvann den ena efter den andra generat och så satt hon där "i soffan ensam med ett par äldre damer". Vidare led hon av att om hon hade nya kläder vid olika officiella tillfällen tyckte man att hon var slösaktig, men om hon använde samma flera gånger ansågs hon snål. Hon ansåg sig inte själv intelligent, sade hon, men menade att hon fick kompensera med annat. När man frågade henne vad hon ansåg om sitt yrke sade hon att hon inte hade något yrke, ty ett sådant väljer man själv, men en uppgift.

Roger Lundgren ger flera exempel på att Sibylla ibland blev så road av situationskomik och andra lustiga händelser att hon inte kunde sluta upp att skratta, trots att rollen krävde det. Mycket mänskligt, måste man säga. En gång när hennes svärfar andäktigt skulle lyssna till sitt eget radioframträdande mitt under familjens jullunch på slottet, greps hon och en väninna av ett sådant ohejdbart fnissanfall och måste sedan be kungen om ursäkt.
Om en annan manlig släkting har hon själv berättat följande, som får avsluta denna anmälan. Den unge sonen Carl Gustaf hade länge förberett ett tal på Sibyllas 50-årsdag. "Han fick", säger hon, "snart tårar i ögonen och förklarade under allmänt jubel: ' Jag blir så rörd av allt vackert jag står här och säger?'"

Öppenhjärtigt om prinsessan Sibylla

Biografin om Sibylla är både roande och informativ läsning, skriver Torgny Nevéus.