Hur recenserar man en bok bestående av blogginlägg från en ung människas sista sju månader i livet? Blogginlägg som lästs av miljoner och som fortsätter att läsas efter att författarens röst tystnade den 17 september i år.
Kristian Gidlund, musiker och journalist, blev bara 29 år gammal. Han kommer att bli ihågkommen för sina ärliga och hjärtskärande texter på hans blogg och i böckerna ”I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början” och nu ”I kroppen min – vägsjäl”. Böcker som dessa måste man förhålla sig till på ett personligt plan och så får det bli.
Vi har alla dagdrömmar vi vet nog inte kommer bli verkliga. Likväl håller vi dem nära, sparar och plockar fram titt som tätt. ”Man vet ju aldrig!” Men Kristian Gidlund visste med säkerhet vad som inte skulle få plats i hans liv. Det är den insikten som karaktäriserar ”Vägsjäl”. Vi följer hans sju sista månader i livet och det så nära att det blir omöjligt att värja sig. Tillsammans med fotografen Emma Svenssons fotografier träder ett porträtt fram av en människas kamp mot tiden och det som inte ryms däri. I en passage som rör skrivandet berättar Gidlund hur han funnit ett eget uttryck, hur det han skriver står för något helt nytt i Sverige i dag. Här finns ingen spelad blygsel eller överdriven ödmjukhet, ingen rädsla inför att äga sitt öde eller gentemot de medel med vilka han förevigar det. Och detta gör att han som författare verkligen sticker ut.
De nyanser och detaljer, som många av oss missar någonstans mellan rusningstrafik och vardagstristess, håller han som ädelstenar i sin hand. Den förutsägbara rutin vi kanske alltför ofta svär över är den han önskar mest av allt. Gidlund har skrivit sina texter med ögon präglade av mod, klarsynthet och en förmåga att formulera dessa i en kombination vars syfte är att röra vid människors största rädsla – vår död. I hans ord hamnade så allt det liv han själv gick miste om.
Mina anteckningar i marginalen av boken består ibland bara av en pil riktad mot en ritad tår. Det är styckena där jag tvingas stanna upp i läsningen, blunda hårt och vänta tills tårarna passerat så att bokstäverna syns igen. Det är stycken som när han säger till vännen att han ska göra sitt bästa för att komma tillbaka. Stycken när han tar avsked till sin hund som får panik så fort husse lämnar rummet, som inte litar på någon annan. Stycken när han börjar fantisera om sin framtid och det som hade kunnat bli, bara för att stoppa sig själv med orden ”Nu blir det inte så”. Framför allt är det styckena som rör de han ska komma att lämna, de som också ska hantera dödens annalkande och dessutom tiden därefter. Gidlund skriver: ”Jag vill inte att det ska kännas som att jag går igenom allas packning, min familjs när den sover. Då ser jag till att de har allt de behöver. Och att när jag gått varvet runt, så börjar jag om från början igen – fortfarande försiktigt, så att de inte märker.”
Han skriver vidare om barnen han aldrig kommer att få, om Kvinnan som aldrig blir hans och om hur han i en intervju krasst konstaterat att han inte tror sig få se en jul till. Samtidigt som jag läser hör jag min man och mitt barn skratta och sjunga i rummet intill. Jag är också 29 år och snart får vi fira jul tillsammans.
Kristian Gidlund försökte, genom odödliga formuleringar, dela med sig av de insikter som dödens närvaro ger livet, men innan den kommer så nära att det blir för sent. Det är en stor gåva.