Ordforsar om moderskap

Som del två i serien om kvällstidningsjournalisten som lättade sitt hjärta i romanen Gravidchock! Reporter erkänner, återkommer nu Agata Hansson, Belinda Olssons kaxiga hjältinna som handlar först och tänker sedan. I nya romanen Otrogen på öppen gata går hon igenom en tuff förlossning, kämpar med amning som värker i brösten och lär sig byta blöjor på sonen om natten utan att tända några lampor. Det handlar om att bli mamma och att befinna sig mitt i karriären - och det handlar framförallt om Agata Hansson. För när Belinda Olsson som annars arbetar som krönikör och reporter på Aftonbladet skriver böcker blir det just mycket Agata Hansson.

Det personliga tilltalet är romanens signum. Orden tycks fullkomligt forsa ur Agata, hon har så mycket att säga och hon håller inte något inne. Inga förskönande omskrivningar behövs utan hon kastar fram det privata till dem som kan ta emot, helst kvinnliga läsare i samma generation. Intima detaljer om kroppen och dess funktioner eller behov finner här sin plats. Det är omvälvande och mycket som händer både fysiskt och själsligt när man blir mamma. Romanens språkliga form delar i övrigt drag med en kvällstidning och slagkraftiga rubriker inleder kapitlen som vore de ämnade att täcka en löpsedel för att sälja lösnummer: Släkt terroriserar nyblivna föräldrar, Död nyhetschef lever eller Syndare låste in sig på toalett. Att stilen är rapp och att det är mycket yta betyder inte att det saknas substans. Agata kämpar med sin nya roll, men hon vägrar svälja hela mammakonceptet med hull och hår. Mannen är ingen självskriven familjeförsörjare som kan smita iväg till jobbet och lämna kvinnan hemma med hushållsbestyr och barn. Agata tycker att eftersom hon måste ge den nyfödde bröstmjölk, kan väl pojkvännen ta större ansvar för blöjbyten. Och varför är det tabu att inte vilja amma sitt barn? Det finns ju ersättning att ge. Inga självklara medicinska bevis talar för att det skulle ge bestående men och dessutom kan hon och pojkvännen dela på matningen.

Agata riktar en diffus ilska mot andra nyblivna mammor som hon inte känner. I Brunogallerian på Södermalm i Stockholm till exempel, träffar hon på andra unga tjejer med barnvagn. De är inte personliga individer, mer en anonym massa som fikar eller shoppar och som alla klär sina bebisar sjuttiotalsretro i randigt från topp till tå. Aggressiviteten kommer underifrån och döljer förmodligen en känsla att inte tro sig duga till. Ur denna inställning uppkommer med rätt driv smått komiska, ofta generaliserande resonemang eller historier. Men den egna självbilden stämmer inte alltid överens med andras. Belinda Olsson låter inte sin hjältinna vara rädd för att sätta ned foten och säga ifrån. Agata försvarar sin rätt att finnas till på egna villkor - också med ett barn. Egentligen känner hon inget tvång att överrensstämma med någon stereotyp bild av den lyckade mamman. När det krisar på tidningen tvekar hon inte att hoppa in under barnledigheten. Vill hon ta en cigarett gör hon det men gömmer sedan paketet. Ett glas vin kan också slinka ned. Medvetet eller inte slår hon sönder de rosenrosa föreställningarna om den traditionella familjeidyllen. Agata kör sitt eget race. Ibland har hon faktiskt helt rätt, men andra gånger strular det till sig som då med redaktionens snygge vikarie.

Ordforsar om moderskap

Det är ett personligt tilltal som dominerar i Belinda Olssons andra del om kvällstidningsjournalisten Agata Hansson, skriver ­Charlotte Vybiral.

Det är ett personligt tilltal som dominerar i Belinda Olssons andra del om kvällstidningsjournalisten Agata Hansson, skriver Charlotte Vybiral.