Det är hur som helst mästarklass på denna roman som spänner över fyra generationer av en släkt i Texas. Meyer är en berättare som är både viktig och smått omöjlig att lägga ifrån sig.
Det startar med då 13-åriga Eli McCullough som får sin familj dödad av comancherna 1849 och sedan växer upp i stammen. Berättelsen landar också hos hans son Peter 1915 och avslutas med den sentida och döende ättlingen Jennie McCullough 2012.
Meyer blandar berättarrösterna vartefter vilket på ett både spännande och intrikat sätt håller bladvändarlusten på topp. Deras tilltal är olika, jag-form när det gäller Eli, dagböckerna hos Peter och allvetande författare hos Jennie där hon övergiven av tjänstefolket i sitt stora inväntar slutet. Boken får på det viset både den klassiska släktsagans perspektiv och ett originellt grepp.
Som en röd och blodig tråd går kampen om först marken och sedan oljan i delstaten Texas. Familjen McCullough startar som fattiga nybyggare men blir till slut en mäktig dynasti i sitt eget ”hertigdöme”. Medlemmarna personifierar hela den kamp – inte minst byggd på folkmord – som kännetecknar USA:s framväxt. Meyer gör upp med klichébilderna av nybyggartiden och all den romantiska och nationalistiska självbild som byggts upp under århundraden, inte minst genom tusentals Hollywoodfilmer. Rått våld bildar i många fall fundamentet för hela samhällsbygget. Den amerikanska (och väl tyvärr universella) drömmen om rikedom driver utvecklingen där bränslet är de enskilda människorna, påtvingat eller frivilligt.
Folkmordet på ursprungsbefolkningen indianerna är väl bekant för de allra flesta men nytt för mig var den etniska utrensning som utfördes på den mexikanska befolkningen, inte minst i Texas, under tiden för Första världskriget. Under en period av tre år dödades många tusen människor med mexikanskt ursprung. I mycket liknar den det som hände till exempel på Balkan, också här tog girigheten över och grannar som fram till dess levt i fred dödade plötsligt varandra. Elis mamma var till exempel mexikan, något som inte hindrar honom i det senare skedet av livet.
Philippe Meyer väjer inte för skildrandet av våldet, men han frossar heller inte i det. Detaljerna är hur otäcka som helst i den här närbilden. Han lägger också mycket lite moral i det. Här är alla sig själv närmast, om det så är nomadiserande indianer med sin kultur eller ”civiliserade” vita. När Eli lever hos comancherna blir han en väl så god skalperare som sina närmaste och hans lojalitet ligger hos dem, en lojalitet som han senare flyttar till andra kretsar.
Det är här som den episka romanen får sin tyngdpunkt och är som bäst. Elis liv blir en realistisk och helt annan version av alla dessa böcker man läste som ung och filmerna man såg. Det är initierat skrivet och väl underbyggt. Det är också i de erfarenheterna som släkten McCulloughs vidare öden har sin grund. Det är även lätt att fastna för sonen Peter, inte alls den starka man som fadern räknat med, ständigt i skuggan av sin handlingskraftige och hårdföra far. Jennie å sin sida ger en mer analyserande bild av sina förfäder och samtid då hon ju också sitter på ett slags facit.
Genomgående ett alltigenom fascinerande romanbygge, en bok att gå tillbaka till och läsa om delar av i väntan på Philippe Meyers nästa verk.