Originellt om 1800-talsnationalismen

Vi vet inte hur den norske författaren Karsten Alnæs röstade, när hans land tog ställning till EU-inträdet för ett antal år sedan och då resultatet blev att det avstod från medlemskap. Det kan misstänkas att han sade ja, i varje fall att döma av det intresse han ägnat vår världsdel och dess historia. Nu senast i Historien om Europa — Uppbrott 1800—1900.Det är tredje delen i hans Europasvit. Till läsare som inte känner till de båda föregående volymerna vill jag säga: Skaffa dem gärna; då har ni många givande och nöjsamma läsetimmar framför er. Min rekommendation gäller också i lika hög grad den nya boken.Samtidigt bör man veta vad man ger sig in på, innan man köper den. Alnæs sätt att skriva är nämligen ganska originellt för en historiker. Han vill beskriva det förflutna genom att närma sig människan. Denna människa är ofta en framstående man eller kvinna från den litterära eller konstnärliga sfären. Ur den här boken kan nämnas lyrikerna Aleksandr Pusjkin och Hugo von Hoffmansthal samt konstnärerna Honoré Daumier och Akseli Gallen-Kallela. Ett par exempel från den vetenskapliga världen är matematikern Niels Henrik Abel och Marie Curie. Men det är inte bara berömdheterna som märks utan lika gärna "enklare" existenser, en fransk bonde eller en brittisk affärsidkare. Persongalleriet är ett myller men det stör alls inte.Kan nu inte detta sätt att skriva ha sina nackdelar? Kanske. Ibland kan man under läsningen bli riktigt bekant med en av dessa personer, om vilken man tidigare vetat bara litet eller ingenting alls. Men det händer stundom, sedan Alnæs förklarat varför han velat ta fram just denne eller denna, lämnar läsaren i sticket. Man frågar sig då: Hur gick det sedan för X? Å andra sidan kan det sägas, att om man har blivit så intresserad kan man själv gå vidare genom att vända sig till de skrifter ur vilka författaren har hämtat sina uppgifter. I så fall är ju mycket vunnet.Undertiteln till boken är Uppbrott. Den motiveras på följande sätt:"Under 1800-talet bryter européerna upp från det förflutna och tar suveränt ledningen i världen. De revolutionerar människans tillvaro med sina ångmaskiner, järnvägar, ångbåtar, fabriker och sitt stål. De knyter samman världen med telegraf och telefon, förändrar städerna med sina spårvagnar och bilar, utmanar luftrummet med sina första flygmaskiner och luftskepp och trollar fram de första levande bilderna på en duk. "Vidare betonar Alnæs, hänvisande till en historiker med vilken han i övrigt inte torde ha så mycket gemensamt, nämligen Eric Hobsbawm, att aldrig har ett så europeiskt sekel som 1800-talet upplevts. Något liknande kommer heller aldrig någonsin tillbaka.Nyckelorden för många av oss är, när vi ser tillbaka på 1800-talet, imperialism och nationalism. Författaren diskuterar båda dessa begrepp. Imperialismens betydelse förnekar han ingalunda. Men det har fallit utanför hans ämnesval, som gäller själva Europa, att närmare behandla dess konsekvenser för människorna i andra världsdelar. Vad nationalismen beträffar gör han ett tänkvärt påpekande. Sedan den napoleonska dominansen efter 1815 upphört, gick nationalismen, visserligen motarbetad av samhällsbevarande krafter, i vågor över världsdelen. Det var mest ungdomar, framför allt studenter, men också äldre intellektuella, som drev detta. Tyskland, Italien, Polen, Kroatien etc. skulle bli självständiga med nationalistiska och språkliga förtecken.Det var radikalt att vara nationalist och den känslan gällde inte bara det egna folket. När polackerna gjorde sina upprorsförsök samlades studenter på Stora Torget i Uppsala för att uttrycka sin sympati genom sång och andra opinionsyttringar. Under 1800-talets lopp förvärvade också många länder sin nationella frihet, exempelvis Grekland. Landets kamp mot osmansk överhöghet skildrar Alnæs i ett intensivt kapitel. Det är nyttigt, ty vi har ofta glömt bort grekernas frigörelse. Andra, exempelvis Polen, behärskades fortfarande av främmande makt. Två stora nationalstater tillkom efter 1870, Tyskland och Italien.Men mot slutet av seklet kändes det inte längre radikalt och positivt att vara nationalist utan det sågs tvärtom som reaktionärt. Säkert var det hela den förändrade samhällsstrukturen under industrialismen och framför allt marxismen från seklets mitt somfick dessa följder. "Arbetaren har inget fosterland" hette det. Pariskommunens nederlag 1871 innebar att den franska nationalismen fick en klart konservativ prägel. "Frankrike tuktade Paris", säger Alnæs.Sverige tar inte stor plats i den här boken. Närmast blir vårt lands 1800-talshistoria ett slags bihang till vad som skedde i Finland. Men det bjuder vi gärna på, eftersom Alnæs är så välorienterad i svensk humanistisk forskning. Han åberopar den ofta och nämner flera svenskspråkiga litteratörer. Ett namn saknar jag: August Strindberg. Kanske anses han alltför särpräglad för att kunna användas som illustration till ett historiskt skeende?