Originellt om Proust och fransk modernism

Kristoffer Leandoer har skrivit ett magnum opus, ett verk på närmare 350 sidor. Huset som Proust byggde, är titeln. De rumsliga metaforerna dominerar också framställningen. Huset som Proust byggde, säger författaren i sitt förord är "ett rent luftslott". Luftslott är drömmar, inte konkreta ting som böcker och romaner. Men för Leandoer är själva litteraturens boning släkt med det icke tingliga, det icke referentiella. Samtidigt är de som finner sig väl till rätta i dessa luftslott de enda sanna realisterna enligt Leandoers tankegång, som inte helt uppenbarar sig för läsaren trots att Leandoer älskar att förklara på lutherskt vis genom att ställa frågor och genast besvara dem. Byggmetaforen ingår dessutom som ett genomgående led i framställningen.

Modernismen i fransk litteratur uppenbarar sig först i Gérard de Nervals dikter Chimärerna, vilket betyder just luftslott. Historia myt och dröm bygger upp Nervals hem i "flykten från det referentiella". "Byggplatsen är Nervals Samlade Verk." Här skulle man kunnat inskjuta en länk i den modernistiska luftslottstraditionen nämligen Flauberts ord om litteraturens uppgift att skapa dröm. Flauberts ord om sin eget luftslott, att göra en bok om ingenting, citeras däremot i kapitlet om Nathalie Sarraute.

Enligt Leandoer var det Proust som ändrade bilden av Nerval i sin fragmentariska Contre Sainte-Beuve, som dock först utkom 1954. En viss polemik andas mot alla dem - ingen särskild omnämnd, som ser fransk modernism ta sin början med Baudelaire. Fiendehären är inte helt synlig, tycks ibland betyda en sedan länge försvunnen epok, den behandlade författarens samtid. Vad Mallarmé angår, har Leandoer, kanske med hjälp av andra, - källorna anges ytterst generellt, visat på Mallarmés betydelse för Proust. Det gäller till exempel en dikt utan namn (fast den fått en titel hos Leandoer) som hos Mallarmé slutar med ordet septuor och detta ord förtydligas i slutet av den typografiskt nydanande dikten av Mallarmé, Ett tärningskast, till Septentrion. Detta begrepp syftar på Norden och på stjärnbilden Stora björn med Karlavagnen, där sjutalet alltså återkommer. Tydligen har Claude Simon som behandlas längre fram pekat på Mallarmés betydelse för en betraktelse hos Proust av "stranden i Combray". Detta skall väl vara kanten av floden Vivonne eller är det felskrivning för Balbec, en plats med riktig strand? Sådana petitesser får var och en klara på egen hand eller strunta i. Någon egentlig dialog mellan olika möjliga uppfattningar ges inte. Efter kapitel om poeterna Laforgue och Ducasse, det vill säga den sistnämnde kallade sig greven av Lautréamont, följer ett annat om den belgiska modernismen, ofta nog styvmoderligt behandlad i fransk litteraturhistoria. Rimbaud är kulmen på den poetiska modernismen under detta första skede. Så följer porträtt av prosaister som Huysmans, Barbey d'Aurevilly och Villiers de L'Isle-Adam.

Leandoer slår fast sanningar trots att han är väl medveten om att just i Prousts fall visar sig sanningen omöjlig att fastställa. Han presenterar olika läsningar i polemiskt syfte. Husgudarna heter Pierre Bayard och Bernard Noël, som får egna ordentliga presentationer liksom en lång rad av franska mer eller mindre kända namn. Man kan alltså läsa boken som en uppslagsbok med hjälp av namnregistret vilket för övrigt Leandoer själv rekommenderar i sitt förord.
Leandoer förnyar den gamla metaforen för Prousts roman som en katedral genom att peka på forna tiders tänkare som alla visat hur rummet bestämde minnesfunktionen. Proust läste med intresse Emile Mâles bok om fabeldjur och emblematik i katedralernas värld. Leandoer hänvisar till Ruskins inflytande. Han bygger också på en bok av Frances A. Yates, The Art of Memory från 1966. Minnet är själva litteraturens livsnerv. Det spelar ingen roll varifrån minnena kommer, från läsning, från dröm eller tidiga upplevelser. Med rätta påpekar Leandoer att början av Swanns värld ger hela romanen om än i en drömsekvens. Leandoer betonar med kraft sin åsikt om Prousts utomordentliga komposition. Men han glömmer eller rättare ser inte i sin iver att romanen, På spaning efter den tid som flytt, glider iväg mot andra riktningar än den från början utstakade. I slutet har berättaren en lång diskussion med Saint-Loup om den militära strategin i krig.

Den "urmaskuline Saint-Loups miltärhistoriska dravel" som Leandoer med denna karakteristik ganska så burdust tar avstånd från, ger annars just en spegelbild av Prousts egen strategi, nämligen att när omständigheterna så fordrade, vika av från den utstakade vägen. Om huset som Proust byggde hos Leandoer syftar på hela den modernistiska litteraturen så ser han i kapitlet Rummet som Proust byggde hur Proust tar upp tävlan med detektivromanen. Den franska deckaren får också sitt eget kapitel liksom alla den nya romanens företrädare. Vidare får Le Clézio et välskrivet och känsligt kapitel liksom Camus. Andra kapitel handlar om betydligt mindre omskrivna författare, där jag uppfattar Leandoer som pionjär i sina presentationer för svensk publik. I slutet tar Leandoer, närmast efter Bayard upp släktskapen mellan litteratur och kritik, en tankegång som särskilt omhuldades av Roland Barthes, en kritiker som omnämns ytterst sparsamt i denna egensinniga undersökning av modernismen i fransk litteratur. Visst kan man säga att Leandoer slår in en och annan vidöppen dörr men han hittar onekligen fram också till mer hemliga rum och lönngångar i den franska modernismen.

Originellt om Proust och fransk modernism

Med Huset som Proust byggde har Kristoffer Leandoer skapat sitt magnum opus, skriver Sigbrit Swahn.