Osentimentalt om äktenskapets kamp

Kompatibel eller ej. Att hålla ihop ett förhållande kräver en hel del: gemensam vilja, lust och ömsesidig ork. Det tror jag att alla som försökt (säkerligen de flesta) kan instämma i. Det är inte något som bara sker av sig självt, speciellt om man inte är samstämda vad gäller intressen, politiska eller religiösa åsikter eller kanske barnuppfostran.
Utan dessa gemensamma nämnare försvåras då självklart uppgiften ytterligare. I Isobel Hadley-Kamptz debutroman Jag går bara ut en stund finns ännu en komplikation. Eller rättare sagt en framträdande - om de andra sägs egentligen inte så mycket. Isobel och hennes man Erik är synnerligen inkompatibla. Enligt ett läkarutlåtande passar deras genetik inte alls ihop. Deras liv blir ett enda kämpande för att få barn, näst intill en fixering. Den naturliga längtan går förlorad. Och allt detta tär naturligtvis på äktenskapet. När de till slut väntar barn är katastrofen ett faktum.

Hadley-Kamptz utger sig inte för att skriva fiktivt, det mesta är troligtvis självbiografiskt även om hon på ett finurligt sätt i texten talar om att läsarna aldrig kan veta vad hon minns korrekt, vad som är efterkonstruktion eller vad som är påhittat. "Ni", säger hon en aning triumferande till läsarna, "kan aldrig veta vad som är sant?"
Texten tål den läsning eller tolkning som läsaren själv vill anlägga. Huvudsakligen handlar det om kärlek, om att kunna få barn eller inte, om förlusten av ett barn, om en kvinnas egen livskamp - fiktivt eller självbiografiskt. Välj själv. Bara några förslag. Författaren skildrar livet ur ett jag-perspektiv som inte ger plats för någon medömkan.
De relativt korta avsnitten länkas skickligt samman, ingenstans uppstår någon meningslös lucka, vartenda stycke känns väl avvägt.
Så alltså: de många starka scenerna samt bokens intensitet till trots, blir den aldrig ett uns sentimental. Tvärtom: så fort det finns en risk kommenteras det av författaren och avfärdas innan det hinner sättas på pränt. Eller kanske ströks det i ett tidigare manusskede. Språket flyter naturligt och får precis det fäste innehållet kräver.

Värt att notera är bokens något annorlunda, definitivt genomtänkta formgivning. Pärmarna är tjocka, texten är liksom titeln på framsidan lila, dessutom är varje textblad prytt med en rand i kanten i samma kulör. Ett mycket behagligt och tilltalande utseende som säkerligen lockar vissa till inköp. Jag får känslan av att detta är författarens förtjänst vilket gör romanen än mer personlig och komplex. Sammantaget är detta en stark skildring som gör att klumpen i min hals inte ger med sig i första taget. Men när jag lägger boken åt sidan är det ändå det slagfärdiga, mitt-i-prick-språket som stannar inom mig längst. Dock måste jag konstatera att bokens titel: Jag går bara ut en stund, känns som en nonchalant axelryckning med tanke på det svidande innehållet.

Osentimentalt om äktenskapets kamp

En stark skildring som gör att klumpen i halsen inte ger med sig i första taget, skriver Nina Tegar.