Första gången jag såg Thåström live var på Roskildefestivalen för tio år sedan. Festivaldagen innan hade nio personer dött på en konsert med Pearl Jam och de flesta artisterna som uppträdde gjorde mer eller mindre krystade hyllningar till de döda rockfansen.
Thåström höll inte ens ett vanligt mellansnack. Det enda han sade på hela konserten var orden, "hej, det är vi som är Thåström" (jag har i efterhand lyssnat på en piratinspelning av konserten så jag vet att jag minns rätt). Thåström spelade på sin gitarr och sjöng sina låtar och levererade den dittills bästa livekonserten jag sett, genom ren magi.
Det är på grund av den utstrålningen alla artiklar i Reverbs volym handlar om honom. Även artiklarna som inte handlar om honom gör det. I intervjuer med Ebba Grön och Imperiet får de andra medlemmarna ibland lika många rader, men det är ändå Thåström det handlar om. Utstrålningen, formuleringssäkerheten och oviljan att vara med i hela mediespelet, som till slut gör att han tystnar. De sista årens sidor i Stå aldrig still saknar intervjuer och består bara av recensioner, porträtt och nyhetsartiklar.
Som biografi betraktad är den ofullständig. Visserligen får man ofta känslan av att läsa en biografi eftersom artiklarna står i kronologisk ordning, men det är mycket som fattas. Vart tog till exempel berättelsen om den kända Grammisutdelningen vägen och några av de mer personliga anekdoterna? Vissa av historierna man hört är kanske bara myter men i en konventionell biografi skulle de i så fall åtminstone dementeras.
Reverb har tidigare gett ut liknande volymer med samlade artiklar om Kent och Håkan Hellström. Eftersom Joakim Thåströms karriär spänner över en längre tid så blir den här boken även en historik över svensk rockjournalistik. Punkfanzinen poppade upp för att ingen skrev om musiken skribenterna gillade. Det verkar också ha varit de som först förstod Ebba Gröns storhet och även om de artiklarna stilistiskt haltar en hel del så tillför de mycket tidskänsla och charm åt antologin.
Sedan tar Schlager och Musikens Makt över rapporterandet, tillsammans med kvällstidningarna. Dagens Nyheter dyker upp två gånger de första åren men annars är dagspressen uppseendeväckande frånvarande. Om man nu antar att urvalet är representativt. Ur artiklarna träder en hyfsat nyanserad artist fram.
Men det blir många dubbelexponeringar också. Det frågas och skrivs om samma saker om och om igen. Om något så får man en förklaring till varför Thåström tröttnade på att ge intervjuer. Är boken tänkt som sträckläsning så borde den strykas ned med åtminstone en tredjedel. Nu blir den mest en skattkista för inbitna fans och en referensbank för musikjournalister. Den riktiga boken om Thåström får man fortsätta vänta på.