Ouvertyr till kinesiskt storverk

En gång i tidernas begynnelse utbröt ett krig mellan eldjätten Zhu Rong och vattendemonen Gong Gong. I ilska över det snöpliga nederlaget vräkte den senare de stöttor som bar upp himmelstaket överända och en stor reva uppstod i stjärnvalvet. För att mildra människornas lidande bestämde sig då fågelkejsarinnan Nü Wa för att laga firmamentet med hjälp av de femfärgade klipporna. För den sakens skull tillverkade hon 36 501 stenblock, men ett av dem kom aldrig till användning och blev liggande. Det kände sig därför överflödigt och skämdes storligen.

Så är upprinnelsen till Cao Xueqins klassiska kinesiska 1700-talsroman, vars första del nu utkommit på svenska med titeln Drömmar om röda gemak. Guldåldern. Den magiska stenen, som besitter "anda och liv", kan ändra storlek efter behag och röra sig fritt, hittas av en buddistmunk som lovar nedteckna en berättelse på dess sidor.
Några eoner senare återfinns den av en daoist som ivrigt studerar inskriften. Den berättar om stenens öden i de dödligas rike, nere i "världens röda damm", dess familjeförhållanden och kärleksförbindelser. Där finns också en bönfallande fråga: "Vem fixar en utskrift och publikation?".
Daoisten tvivlar emellertid på textens litterära värde: angivelser av dynastier och år saknas, liksom ett moraliskt uppsåt. Stenen svarar med påståendet att alla historiska romaner "har fejkade tidsangivelser" och i likhet med "sängkammarromanerna" presenterar de bara stereotypa karaktärer och predikar omoral på ett förkonstlat språk.
Efter att ha funderat på saken inser daoisten att berättelsen trots allt "skildrar verkligheten och ändå inte hemfaller åt pornografi". Den kommer senare under ögonen på Cao Xueqin som skriver om den fem gånger, redigerar den och befordrar den till trycket. Romanen har också den alternativa titeln Berättelsen om stenen.

Efter denna något slingrande inledning vidtar så den egentliga handlingen, som i denna första volym av fem omfattar tjugosex av originalets 120 kapitel, inalles nära 550 sidor.
Cirka 420 namngivna individer uppträder. I centrum för berättelsen står två aristokratiska familjer i Jia-ätten, Ningguo- och Rongguohusen, totalt närmare fyrtio personer med samma efternamn. Bokens huvudperson är den brådmogne trettonåringen Jia Baoyu och hans något yngre respektive äldre kusiner Lin Daiyu och Xue Baochai. Den förstnämnde föddes med en glänsande jadesten, fullristad med tecken, i munnen och de två flickorna slåss om hans bevågenhet.
Medan den sjuklige Daiyu är tystlåten, högdragen och lättstött är Baochai mer intelligent, öppnare och mer praktisk, vilket inte utesluter kryperi för de äldre. Författaren ägnar dock mest möda åt att teckna den komplicerade Baoyus personlighet.
Han är en duktig kalligraf, skriver poesi, älskar vin och hänförs av naturen. Han har dessutom rent feminina drag och föredrar att umgås med flickor. Bortskämd till ytterlighet av sin farmor och andra kvinnor är han van att få sin vilja fram, lyssnar inte på andra och glömmer ofta genast vad han sagt och lovat. Som excentriker och svärmare är han livrädd i faderns sällskap eftersom denne representerar kravet att inordna sig i samhället och göra karriär.

Under ett drömlikt besök i Illusionens rike, där åtskilligt i romanens planerade och ibland utförda händelseutveckling förebådas i bild och lyrisk rebusform, förklarar Desillusionens fe att han måste komma till insikt om att kärleken är ett sken och att han via studier av Konfucius och Mencius i framtiden skall ägna sig åt att förbättra samhället. På det sättet skall också den socialt fallande Jia-klanens anseende räddas.
Övernaturliga skeenden och vidskepelser förekommer som sig bör, men tämligen sparsamt. Författaren tycks i stället ha haft ambitionen att presentera en överdådig realistisk fresk över alla skikt av det dåtida samhället, något som även återspeglas i personernas talvanor.
Tillsammans med de tre huvudgestalterna införs läsaren i skol- och klostermiljöer, deltar i födelsedagskalas och andra fester, bevittnar dödskamper, sjukdomsförlopp och begravningsprocessioner - "med kistan norrifrån som en böljande flod eller ett berg av silver" - eller får besök av den kejserliga konkubinen Yuanchun, Baoyus syster, till vars ära Perspektivträdgården med paviljonger och natursceneri er anläggs och där de viktigaste personerna senare flyttar in.
Här uppträder ammor och prinsar, tjänsteflickor och markiser, bönder och suputer, statstjänstemän och akademiker.

Kvinnoödena står i centrum. Det skrattas mycket - än så länge - i de privilegierades palats medan avund och svartsjuka råder hos de underlydande.
Det är en i hög grad synlig berättare som fört pennan. Ironier och kommentarer till händelserna fyller sidorna. Ibland delger Cao läsarna sina bekymmer. Rongguohuset med dess 300 personer liknar ett tilltrasslat nystan. Hur skall man bäst kunna introducera dem begripligt? Lyckligtvis ser han på avstånd "något mycket, mycket litet och oansenligt, på håll inte större än ett senapskorn eller en böna". Det är tant Liu som just är på väg dit. Hon "får bli den tåt vi drar i för att börja nysta upp och därmed presentera Rongguo".
Det är ouvertyren till ett storverk i Balzacs eller Prousts anda som nu äntligen överflyttats till svenska. Otåligt väntar man på utgivningen av Silveråldern, den följande delen, för att få veta vem det är som kliver ut genom gårdsporten, utanför vilken den övergivna Daiyu står och gråter.

Ouvertyr till kinesiskt storverk

En klassisk kinesisk 1700-talsroman har äntligen översatts till svenska skriver Pär Hellström, som otåligt väntar på att den följande delen ska bli översatt.