Kerstin skriver på en avhandling om Karl XII och när vi möter henne för första gången är hon precis i beredskap att förföra sin handledare på universitetet. Hon lyckas, men mitt i akten ändrar hon sig och drar till sin flåsande professor med knuten näve så att närbenet krasar. Slaget är så hårt att hon får ett sår på handen.
Hemma i huset i Kungälv anar maken Claes och adoptivsonen Yohil att något är på väg att hända. Kerstin har brutit ihop tidigare. Barnet svarar med kramar och sängvätning. Mannen tassar försiktigt runt och känner sig rädd och maktlös.
Det är någonting som skaver i inledningen till Per Johanssons tredje roman Kricket. Det är som att han försöker för mycket. Med den hyllade debuten Göteborg i päls och uppföljaren Cancersurfare ringade Per Johansson snabbt in en egen, på en gång enkel och väldigt litterär, stil som snabbt letade sig in i skallen på läsaren.
I sin tredje roman avviker Per Johansson från sin tidigare formel, de två förstlingsverkens huvudpersoner arbetade i disken på en restaurang respektive i hemtjänsten och uppvisade många likheter med författaren själv, och kanske är det därför han inte får in en lika omedelbar träff. Och ändå är släktskapet mellan den nya romanen och de äldre, framför allt Cancersurfare, tydligt. Per Johansson skriver fortfarande om människor på väg över gränsen till sammanbrott, och väver stötvis in en parallell historia som mot slutet av romanen inte längre går bredvid utan mer är sammantvinnad med huvudberättelsen som en fläta gjort av vältuggat och utdraget bubbelgum.
Ungefär samtidigt som Kerstins handledares vita skjorta täcks av blod inleder Karl XII sin snöpliga hemfärd efter att ryssarna effektivt har punkterat den svenska stormaktsdrömmen i Poltava. Den flyende kungen är skjuten i foten och känner sig inte så lite melankolisk när han tillsammans med ett litet entourage och några hundra soldater släpar sig mot den relativa säkerhet man hoppas finna bortom gränsen till Turkiet.
Den slagna, utblottade krigarkungen hinner knappt få sitt bandage omlagt innan Per Johansson är tillbaka i gammal god form. Det som tar emot i början handlar om att han har bestämt sig för att inte upprepa sig och söker ett brott med sin egen stil, och att han har skruvat upp de litterära anspråken ytterligare ett snäpp. Eftersom det sistnämnda fungerar är det lätt att förlåta en förvånande ordinär inledning.
Kricket följer Kerstin ända till slutet, eller det som borde vara ett slut, och sedan tar den vuxne sonen vid. Ska han ärva det storslagna nederlag som förenade hans mamma med Karl XII eller ska han hitta en egen väg? Det händer att han drar Kerstins oavslutade avhandling om kungens reträtt mot läpparna och nästan vet.
Per Johansson knyter befriande obrytt ihop sin fläta med hjälp av lite magisk realism som inte känns det minsta magisk. Lustigt nog är det just därför boken som helhet blir så pass bra att man kunde frestas att beskriva den som magisk. Kricket är ett styrkebesked av en författare som behärskar sin egen stil.