Demokratisering av styrelsesättet vände – tillfälligt – uppochner på gamla byråkratiska strukturer, och samhällsnyttan jämte kravet på vetenskaplighet upphöjdes till allmän norm. En följd blev att de gamla humanistiska läroämnena ifrågasattes. Litteraturhistoria till exempel, vari består dess nyttovärde? Och är det verkligen en legitim vetenskapsgren? Det dominerande anglosaxiska inflytandet gjorde att vårt ord vetenskap beordrades bli lika med engelskans science, alltså naturvetenskap. I den politiska korrekthetens namn döptes därför litteraturhistoria om till litteraturvetenskap.
Somliga fnös åt sådana eftergifter åt osvenskt newspeak, medan andra ambitiöst bemödade sig om att bli vetenskapliga i ordets nya mening. Traditionella avhandlingar om diktares liv och verk ersatte av böcker programmatiskt inledda med långrandig termexercis och reverenser för metodologerna på modet.
En gren av litteraturstudiet visade sig anpassbar till de nya kraven: litteratursociologin – detta eftersom den undersöker kvantiteter snarare än kvaliteter och därför lämpar sig för statistisk behandling. En underavdelning heter receptionsforskning och kartlägger hur ett verk eller ett helt författarskap tas emot av kritik och publik.
Därmed är vi framme vid den bok det här gäller: Håkan Möllers Pär Lagerkvist.
Ögonblickets diktare och marknaden. Möller är skolad vid Uppsala universitet och uppvisar en mindre vanlig förening av två kompetenser: jämte litteraturvetenskap även teologi. I tidigare verk har han på traditionellt manér tillämpat sin dubbla kunskap på psalmdiktaren och retorikern Johan Olof Wallin. När han sedan gav sig i kast med Pär Lagerkvist anar man att det var de religiösa inslagen i denna diktning som skulle stå i centrum. Men i stället blev det renodlad receptionsforskning: hur ser Lagerkvists väg till erkännande och Nobelpris ut? Vilka eftergifter krävde tidsandan? Vad för slags böcker visade sig gångbara på marknaden?
Ett kriterium på (natur-)vetenskaplighet är förmågan att inte bara beskriva och förklara ett skeende utan också förutsäga dess vidare utveckling. Detta svär mot en central egenskap i all konst: den överraskande innovationen eller kursändringen. Enligt månghundraårig tradition är förutsägbarhet oförenlig med sann konst. Den unge Pär Lagerkvist bekände sig till det nyskapande geniets estetik och gick i bräschen bland annat för det som på kontinenten kallade expressionism. Så i böckerna Ångest och Kaos.
Helt nyskapande var han alltså inte men väl en djärv introduktör av nyheter.
Detta var under första världskrigets mörka år. Så kom freden. Ångestens kaos var något man ville glömma och i stället kom idyllen och de eviga leendena på modet, med Lagerkvist som vältalig exponent. I sämsta fall närmade sig hans lyrik rena pekoralet. Men 1920-talets idyllsvärmeri fick ett abrupt slut när fascism och nazism fram på 1930-talet tog makten runt om i Europa. Och Lagerkvist hängde med, vilket illustreras av romanen Bödeln, även omarbetad för scenen.
Denna Lagerkvists utveckling och kritikens reaktion på den kartlägger Möller, dock med hänsynsfullt undvikande av ord som pekoral och opportunism. Tidvis kunde det se ut som om Lagerkvist vände kappan efter vinden, men det bör tilläggas att han också förstärkte de antifascistiska vindarna genom att energiskt skaka sin diktarkappa.
Möllers närmande till litteratursociologin sker helt inom ramen för normalt språkbruk och hans stil är genomgående naturlig och klar. I den mån han använder siffror till annat än årtal avser de sådant som upplagestorlek och honorarbelopp. Den Lagerkvist som efter Nobelpriset 1951 blev känd som den högdragne diktarfursten förskansad i sin borg på Lidingö var ingalunda höjd över det materiella, något som hans förlagskorrespondens vältaligt vittnar om.
Möller talar om en klyvnad i hans författaridentitet mellan den kritikerrosade höglitteräre diktaren och den som en bredare publik begärde.
Med Nobelpriset och det internationella genombrottet var ekonomin tryggad och han kunde utan risk dra sig undan i elfenbenstornet. Det som därefter hände ägnar Möller några desillusionerade reflexioner. Hur kommer det sig att en i sin samtid högt uppburen författare mot slutet av sin bana och närmast efter sin död sjunker undan ur det allmänna medvetandet och tappar nya läsare?
Fenomenet är inte unikt för Lagerkvist. Kravet på konsten att ständigt förnya sig hjälpte fram den unge Lagerkvist men blev den gamles död.