Parland för alltid ett underbarn

Några hundra dikter, av vilka enbart en handfull ingick i Idealrealisation, den enda bok Henry Parland publicerade under sin livstid, ett knippe essäer om det moderna samhället som växte fram runt om honom i det 1920-tal som i dag ter sig som en kreativ paus i Europas våldsamma 1900-talshistoria, en nätt och jämnt färdigskriven (och ganska kort) roman, en handfull artiklar och några novellutkast. Det är egentligen Henry Parlands hela produktion. Den är inte större än att det mesta fick rum i tre rätt beskedliga volymer som brodern Oscar gav ut på 1960-talet. Och ändå går det på fullt allvar att ställa honom bredvid giganter som Björling och Ekelöf, som skrev sig genom långa liv, utan att han kommer till korta.

Henry Parland-forskningen kan emellertid inte beskrivas som annat än väldigt eftersatt. Inte för att han inte intresserar forskare och andra uttolkare, det gör han, och han dyker ofta upp som en central bifigur i den betydligt rikare Björlingforskningen, men som huvudobjekt är det inte många som tagit sig an hans författarskap. Undantaget är en avhandling om romanfragmentet Sönder, som litteraturvetaren Per Stam disputerade med i Uppsala 1998.  En orsak till den klena forskningen är givetvis att Parlands författarskap är begränsat i omfång. En annan att han i sitt lilla corpus får in så löjligt många intryck att han blir svår att säkert precisera, vilket blir utomordentligt tydligt i Erhållit Europa/vilket härmed erkännes - Henry Parland-studier, som är frukten av ett seminarium som arrangerades av Svenska litteratursällskapet i Finland vid hundraårsminnet av Parlands födelse 2008.

Om man är intresserad av Henry Parlands författarskap blir man inte besviken. Förutom den självskrivne Per Stam medverkar elva forskare, skribenter och översättare i boken, som i enlighet med genren mest blir en retning som får läsaren att känna en intensiv – och faktiskt ganska ovanlig – längtan efter att läsa feta avhandlingar.

Henry Parland är kosmopolit, han är formalist, futurist, en tidig objektivist, dadaist och en representant för den nya sakligheten. För att nämna några applicerade infallsvinklar.  De flesta känns igen sedan tidigare, och den övergripande slutsatsen, som så ofta när det gäller Parland, är att intryck av i stort sett allt han läste och kom i kontakt med kom till omedelbar användning i det egna skapandet med en öppenhet som få kan tävla med. Intressantast är Per Stam som, eftersom han är auktoriteten på ämnet, kopplar av och släpper sökandet efter fräscha utgångspunkter och istället nördar ner sig i Parlands poetiska process och visar hur medvetet den unge författaren arbetade sig fram till sitt reducerade, ordknappa uttryck. 

Men det finns också andra höjdpunkter. Sanna Nyqvist skriver i uppsatsen Herregud vad jag älskar gatorna om Parlands förhållande till den moderna staden och lyfter ett klassperspektiv som visar hur Parland konsekvent låter hovmästare, chaufförer och andra arbetare bli anonyma kulisser som bara finns för att diktjaget ska kunna markera sin status (som pank och lyckligt slösande borgerlig individualist).  Fredrik Hertzberg diskuterar den begränsade, men ökande, översättningen av Parland till engelska och förutspår ett ökar intresse för Parland i den anglosaxiska världen, där han uppfattas som betydligt mer modern än språkområdets egna högmodernister.

Djärvast är möjligen den svensk-amerikanska forskaren Johannes Göransson, som tar fasta på att Parland, bland mycket annat, sade sig vara dadaist och drar en linje mellan Marcel Duchamps ready-mades-objekt och Parlands uppräknande av tågnamn, varor och liknande i sina dikter. Göranssons väldigt bokstavliga Parlandläsning, och ganska begränsande Duchamp-tolkning, fungerar kanske inte fullt ut, men poängen som han lanserar, nämligen att Parland själv har blivit ett ready-made som representerar evig ungdom och därför uppfattas som modern av alla tider, är spännande och visar på omfånget som den framtida Parlandforskningen förmodligen kommer att ha. Henry Parland har, som 22-åringar bör, framtiden för sig.