Passion i Nobelprisklass

— Det här verkar ju vara en riktigt dålig melodram, säger en bekant sedan hon kastat ett öga på utanverket till Anita Shreves senaste roman.Absolut. Porträttet av Anita Shreve på innerfliken visar en typisk amerikansk bestsellerförfattarinna — elegant, plastik­opererad, blonderad. Romanens titel, Allt han någonsin drömt om, bådar inte gott. Omslaget utstrålar fjompighet i allt — bild, typografi, baksidestextens formuleringar."Det här", tänker den seriöse läsaren automatiskt innan han lägger boken åt sidan och glömmer den, "är ju bara skräp".Han må förlåtas. Det är ju vad de litterära ytornas kodsy­stem signalerar med ett högljutt, enerverande tutande och blinkande. Detta, skriker bokens form, är inget för fint kulturfolk. Det är litteratur för osofistiskerade kvinnliga medlemmar i de sämre bokklubbarna.Men han gör ett misstag, den vite kulturmannen där uppe, som avfärdar Anita Shreve. Allt han någonsin drömt om är litteratur i Nobelprisklass. Det är en roman som axlar arvet efter systrarna Brontë med styrka och värdighet.Blottlägger passionerJag har läst Shreve förr. Jag vet att hennes sken bedrar: Hon är en noggrann författare, klinisk i sina blottlägganden av människans passioner. I Allt han någonsin drömt om tecknar hon dessutom ett porträtt av en man som sent ska glömmas.Hennes huvudperson, akademikern Nicholas van Tassel, framstår för läsaren som outhärdligt inskränkt, sexistisk och självgod. Han berättar hela den tragiska historien om sitt liv i första person, utan att någonsin själv förstå sina egna svagheter — och om han nu är en karikatyr av den manliga blicken och tanken, är han samtidigt så mycket mer.Han är en komplex karaktär, en passionens förbrytare som man chockas av, blöder för och sörjer med. Kvinnan han äls­kar med obesvarad passion är lika sammansatt, det ser vi — och ser samtidigt hur hon hela tiden glider ur hans grepp, hur han varken förmår förstå eller beskriva henne. Hon gestaltas genom de antydningar och fragment som Nicholas van Tassel är mäktig. Man skymtar en högt begåvad, starkt kännande, varm människa vars kultur inte låter henne komma till sin rätt.Shreves roman fungerar både på det generella planet, som genuspolitisk utsaga, och på det individuella, som psykodramatisk skildring av passionens idioti. Passion är Shreves litterära specialitet, och hon beskriver den oromantiskt, sakligt, så den framstår som något man verkligen helst skulle vilja slippa uppleva. Dessutom berättar hon här en fint syrlig saga om ränkspel i den akademiska världen. Nicholas van Tassel är beredd att gå lågt, mycket lågt, för att försvara sin position där. Han är den livsfarliga medelmåttan, den segt uthållige som går över lik hellre än att låta bäste man vinna.Det litterärt intressanta — i skildringen av hans karriärism såväl som i skildringen av hans känsloliv — är att man förstår honom. Man lever inuti honom medan man läser, och förstår honom. Det är otäckt.