Det barnsliga leendet har kanske stelnat något, men är ändå lätt igenkännbart.
”Det barnsliga leendet”, det som Per Hagman hela tiden återkom till i sin förra självbiografiska bok ”Att komma hem ska vara en schlager” (2004) lekte då på en betydligt yngre flanör. En som skrev att ”sorglösheten är den största sorgen”. Redan där hade glamouren börjat solkas en aning, rastlösheten börjat visa sina mindre attraktiva sidor.
När Per Hagman nu återkommer med uppföljaren ”Allas älskare, ingens älskling” börjar han närma sig femtio, och har sällan bott på någon plats längre än något år.
Det är en kluven bok. Den känns till stora delar som ett brinnande försvarstal för rätten att slippa inordna sig, att slippa leva det andra kallar för ett ”normalt” liv.
Per Hagman vid 48 års ålder försvarar sitt livsval lika passionerat, lika romantiskt som han beskriver dess sorgligare sidor. Vi som läste och tyckte om ”Att komma hem ska vara en schlager” är inte förvånade över att han fortfarande befinner sig i limbot mellan frihet och ensamhet, mellan deltagande och utanförskap.
För trots det självvalda utanförskapet förekommer ett oavbrutet om än ofrivilligt deltagande här, mer påtagligt i den här boken än i den förra. I de flödande textsjoken kommenteras hela tiden mängder av aktuella händelser, från svensk inrikespolitik till den arabiska våren. Kronofogden, EU-frågor och svenska kultur- och ledarsidor är återkommande inslag.
Så värst bra på att hålla verkligheten ifrån sig är alltså inte Per Hagman trots allt. I bästa fall formuleras en del skarpa åsikter om dagsläget, i de sämre fallen blir det lite som att sitta fast med en halvberusad och outtröttlig pratkvarn vid en bardisk. Det är mycket som sägs, men ganska lite stannar kvar.
Skillnaden är dock att den gängse pratkvarnen sällan uttrycker sig lika väl som Per Hagman.
Även där hans bok framstår som mest ostrukturerad är hans prosa alltid poetisk, precis och musikalisk. Oavsett om vi befinner oss i Nice, i Göteborg, i Palermo, i Stockholm eller på Västgötaslätten är närvarokänslan alltid fullständig.
Lokalfärgen, de små blixtporträtten av diverse invånare som företrädesvis träffas på den där baren som nästan hunnit bli ännu ett stamlokus. Det skulle kunna vara själva sinnebilden av klyschig nomadlivsromantik, men en av styrkorna med Per Hagman är att han alltid känns fullständigt uppriktig, på ett sätt som gränsar till naivitet.
Ändå slutar boken i ett frågetecken. Per Hagman får veta att han ska bli pappa.
Hur högt pris är han nu beredd att betala för sin frihet?
Det ligger både förväntan och oro i den frågan.