Passionerad tidsspegel

Paula Penttinen, verksam som grafisk designer och konstnär i Göteborg, går emot debutromanströmmens ofta tunna luntor med sin i höstas utgivna bok Tyst längtan. En fyrahundra sidor lång redogörelse över en viss Riittas uppväxtår i finska Jyväskylä och i den lilla hålan Huggormsbyn, fram till pubertetens förvirring och den svenska emigrationen, har Penttinen producerat. Den unga flickans konstnärsambitioner och finska bakgrund låter ana ett självbiografiskt stoff som nog länge väntat på att bli berättat. För det tycks vara just redogörelsen för tiden och dess människor som i boken fått stå i centrum, där den litterära utformningen istället genomgående fått en enkel men för all del lättbegriplig karaktär.

Läsaren får stifta bekantskap med ett agrart samhälle på väg in i modernitetens tidevarv i efterkrigstidens Finland. Lilla Riittas föräldrar Otto och Helmi, taxichaufför respektive sömmerska, lämnar snart lägenheten på Asemakatu i Jyväskylä till Riittas förskräckelse för att bygga sig ett stort hus i det väsentligt mindre Huggormsbyn, där Helmis mor och döttrar huserar. Till en början tycks livet leka i ett bullerbyaktigt, om än vintergrått och efterkrigsfinskt, lyckoskimmer men orosmolnen hopar sig: vad är det för pulver mamma hela tiden måste ta mot sin huvudvärk, och jobbar inte Otto alldeles för mycket? I fonden lider nationen Finland av krigsskadeståndsbördan, och man utlämnar livrädda ryska flyktingar till den stora björnen i öst. Då och då gör sig omvärlden påmind i den lilla byn och vi får följa Riittas storögda betraktelser över livet och människorna som hon inte kan förstå sig på. På väg mot Mommola, mormodern Selmas hus, ser den lilla flickan bredvid en stuga bortom taggtrådsstängsel en man "med becksvart hår med mittbena", som samtidigt liknar "en indiankvinna" som under skjortan blottar - "[l]ånga hängiga kvinnobröst"! Var denna mystiska man precis som hon själv en kvinna som egentligen trivdes bättre som en pojke? Och varför ville ingen i byn förklara vem han var?

I takt med att Riitta växer och blir äldre blandar sig förvirringen över den kommande puberteten med insikten om den egna familjens kärlekslöshet. När så den efterhängsna ynglingen Markku utnyttjar henne i ett tält under midsommarnatten färgas sexualiteten till ett svart trauma som förstärks då Ottos bekant Sten-Erik våldför sig på henne. Romanens svarta passager avlöses samtidigt fortlöpande av lättare partier, där de längre resonemangen eller insikterna kring de skedda aldrig tillåts breda ut sig. Somliga kan säkert uppskatta denna avsaknad av psykologisering, samtidigt som bristen av verklig reflektion hos jagberättaren Riitta understundom ger ett distraherat och splittrat intryck som jag inte tror var den ursprungliga avsikten.

Romanens starkaste partier utgörs av Selmas och dottern Marttas karaktärsporträtt: två personligheter som knappast längre existerar på våra urbaniserade breddgrader. Det är samtidigt lika befriande som beklämmande att höra dessa starka och knotiga kvinnors avfärdande av "herremansfasoner" som att läsa böcker eller bada bastu på en torsdag. Den åldriga ungmön Marttas senkomna förälskelse är lika rörande som sorglig då lycksökaren visar sig ha både fru och barn, och Martta låter åter fyller sin strupe med svordomar och bannor över alla dessa oduglingar till karlar.
Tyst längtan är en passionerad tidsspegel över efterkrigstidens Finland, som dock vunnit på en kortare längd och ett tätare romanbygge. Kanske kan detta åstadkommas i uppföljaren?

Passionerad tidsspegel

Paula Penttinens debutroman Tyst längtan låter efterkrigstidens finska landsbygd träda fram ur barnets och ungdomens perspektiv, konstaterar Markus Huss.