Pennalism bakom krigets fasader

Den härom året mördade journalisten Anna Politkovskaja berättade i sina reportage om Tjetjenienkrigets brutalitet och dess konsekvenser för civilbefolkningen. Krigsveteranen Arkadij Babtjenko skriver med ett annat perspektiv. I Krigets färger tar han med läsaren in i det helvete som han själv upplevt under sin tid som soldat i Tjetjenien. Men det är inte kriget som står i centrum. Boken handlar istället huvudsakligen om den pennalism som ryska soldater utövar mot varandra.
Varje år dör ungefär 2 000 soldater inom ramen för sin tjänstgöring i den ryska försvarsmakten. Siffran omfattar inte dem som stupar i strid, utan gäller de unga män som dödas av sina egna kollegor eller begår självmord till följd av det outhärdliga våld de utsatts för. Mångdubbelt fler får fysiska och psykiska men för livet. Babtjenkos skildring utgör en otäck illustration av detta.

I boken beskrivs bland annat hur den nyinryckte soldaten sätts på plats av sina överordnade genom att slås sönder och samman. Misshandelns budskap är enkelt: han förväntas göra precis som han blir tillsagd, vare sig det handlar om att ge bort sina egna matransoner eller att skaffa fram pengar, sprit och cigaretter. Ett misslyckat uppdrag innebär mer misshandel.
Man skulle kunna tro att disciplinen var bättre i en krigssituation, men så är det inte. Istället frodas kriminaliteten och kriget fungerar som täckmantel. Vapen skrivs till exempel regelbundet av som "förlust i strid" fast de i själva verket stulits ur förrådet och sålts till tjetjenska rebeller.
Det är förvisso ingen riskfri business. När två soldater som sålt patroner till motståndarsidan upptäcks straffas de så hårt att det är ett mirakel hur de kan överleva. Regementschefens till synes moraliska indignation över deras brott är det emellertid ingen som tar på allvar. Alla deltar i samma spel och är beredda att själva göra nästan vad som helst för att sko sig, något som gäller ända upp på högsta befälsnivå, där de stora pengarna i slutändan samlas.

Kanske är detta också en viktig förklaring till att missförhållandena aldrig åtgärdas. De som befinner sig högst upp i hierarkin har på kort sikt inget att vinna på en förändring. Och på motsvarande vis har Tjetjenienkriget kunnat fortgå så länge eftersom det för vissa makthavare helt enkelt varit mycket lönsamt såväl ekonomiskt som prestigemässigt.
Babtjenko inser naturligtvis detta och kan inte låta bli att vid ett tillfälle bryta sin annars nästan skrämmande återhållna stil med ett anklagande utfall mot dem som bär det egentliga ansvaret för kriget: "Jeltsin, Dudajev, Avturchanov, Zavgajev, Gratjov och Putin - vad är det för människor? Vad är det för slödder som gör karriär på vårt blod? För vems skull misshandlar man mig här i Mozdok? För vems skull kommer man att skjuta oss i Groznyj?"
Krigets färger är stundtals en riktigt motbjudande bok som smärtar, chockerar och berör. Den är läsvärd, inte bara för dess angelägna innehåll utan också för att Babtjenko är en stor berättartalang, något som översättaren Ola Wallin på ett utmärkt sätt lyckats förmedla.

Pennalism bakom krigets fasader

En motbjudande skildring av krigets rätta ansikte, en bok som smärtar, chockerar och berör, skriver Martin Uggla om Krigets färger - ett vittnesmål.