Personlig, kunnig och engagerad röst

Sedan mitten av sjuttiotalet har Cordelia Edvardson varit Svenska Dagbladets korrespondent i Jerusalem. Under dessa trettio år har hon bland annat kunnat rapportera om flera krig i Libanon och Irak, den första palestinska intifadan 1987, fredsprocessen i början av nittiotalet och dess sammanbrott i och med den andra intifadans utbrott 2000. Hösten 2006 flyttade hon tillbaka till Sverige.

I en nyutkommen bok, Berättelser från gränsen, har några av hennes reportage, essäer och krönikor samlats. Det är Agneta Pleijel som stått för urvalet, och hon har även skrivit ett efterord som innehåller en kort intervju med författaren. De flesta texterna behandlar konflikten mellan israeler och palestinier, och med undantag av en essä från 1979 har de flesta tillkommit under 2000-talet, en tid då den israeliska ockupationen blev allt brutalare och det palestinska motståndet allt bittrare, allt medan det sista hoppet om fred vittrade sönder.

I denna allt snabbare snurrande våldsspiral lyckas Cordelia Edvardson hålla fötterna på marken; hon besöker palestinska flyktingläger på Västbanken, bevittnar förnedringen vid de israeliska checkpointerna, träffar israeliska föräldrar som förlorat barn i palestinska terrorattacker och unga män som vägrar att tjänstgöra i armén, och palestinska barn som drömmer om att bli shahider, martyrer, och lyckas som få förmedla en balanserad, vederhäftig och levande bild av det moras av rädsla, hat och hopplöshet som blivit vardag i Israel och på de ockuperade områdena.
De israeliska rösterna och ansiktena är fler än de palestinska - det är trots allt i det judiska, västra Jerusalem hon bor, och det är med israelerna hon identifierar sig - men det hindrar henne inte från att skarpt kritisera Israel, tvärtom. Cordelia Edvardson tillhör dem som anser att en sann Israelvän är någon som är angelägen om att ockupationen skall upphöra, eftersom "fångvaktaren delar fångens ofrihet". Och enligt samma logik kritiserar hon de militanta krafterna i det palestinska samhället, till exempel de som stöder terror och marginaliserar eller förnekar Förintelsen.

Något som hon hela tiden återkommer till i sina analyser är vikten av ömsesidigt erkännande, som en förutsättning för fred och kanske rentav försoning. Israel måste medge att de tillfogat palestinierna stort lidande, med början i "ursprungssynden" 1948, då runt 700 000 palestinier föredrevs från sina hem när staten Israel bildades, och palestinierna å sin sida måste erkänna Israels rätt att existera och inte nonchalera den historiska kontexten i vilken den judiska staten bildades.
Förintelsen är en dovt bultande underström i hela boken, Auschwitz det svarta hål vilket hon gång på gång återvänder till. Enligt Cordelia Edvardson är traumat från Förintelsen också en nyckel till förståelsen av det israeliska samhället, och ockupationen. "Det är en gigantisk fördom att tro att lidandet förädlar människan", svarar hon dem som indignerat undrar hur judarna kan utsätta palestinierna för övergrepp, när de själva lidit mer än något annat folk, eller dem som av samma anledning hävdar att de helt enkelt inte kan behandla palestinierna illa. De flesta barnmisshandlare har själva blivit misshandlade som barn, påpekar hon.

Berättelser från gränsen är emellertid också ett starkt vittnesbörd om att Förintelsen inte bara var en mänsklig och nationell tragedi, utan också en i allra högsta grad personlig. Cordelia Edvardson är som bekant själv en överlevare från Auschwitz ("Nej, jag levde inte, jag överlevde", skriver hon om sin räddning), vilket präglat hennes liv, till exempel genom återkommande ångest och depressioner och ständiga hälsoproblem. Tonen i boken är genomgående stram och lätt ironisk, men det finns också ögonblick när hon släpper läsaren in på livet och blottar sig, och det sker i allmänhet i essäerna som behandlar just Förintelsen. Hur slagfärdig och välformulerad hon än är som reporter och nyhetskommentator så är dessa de starkaste texterna i boken.
Det är utan tvekan en bok som visar på Cordelia Edvardsons bredd och stilistiska förmåga. Vare sig hon skriver om Mellanöstern, Auschwitz, "hälsofascisternas" terror eller diskningens själsläkande egenskaper, gör hon det med samma slagfärdighet, klokhet och engagemang. Boken genomsyras också av något som blivit allt mer sällsynt i dagspressen - en gammal hederlig pliktkänsla. I en tid när journalistik alltmer kommit att handla om att uppnå kändisstatus för skribenten tar Cordelia Edvardson fortfarande den tredje statsmaktens uppgift och ansvar på allvar: "En som kallar sig kulturskribent har till uppgift, menar jag, att tillhandahålla nycklar till dörrar som annars skulle förbli stängda för en stor del av dem som han eller hon är satt att tjäna. Det är deras skyldighet att ge de ordlösa ett språk med vars hjälp de kan ge uttryck åt sina känslor, sin vrede, sin sorg och sin skuld."

Det enda man kan invända mot detta är väl att det inte bara gäller kulturjournalistiken, utan all sorts rapportering, och det är svårt att tänka sig någon som skulle passa bättre in på beskrivningen än Cordelia Edvardson själv. Det är därför Berättelser från gränsen är en angelägen bok - i synnerhet som många nog upplever att denna "förståelsens dörr" till Palestinakonflikten för länge sedan gått i baklås. Detta är journalistik när den är som bäst, personlig, engagerad och klarsynt.

Personlig, kunnig och engagerad röst

Urvalet av Cordelia Edvardsons texter visar journalistik när den är som allra bäst, skriver Catrin Ormestad.