Pikareskroman med gott humör

Pikareskromanen uppstod i 1500-talets Spanien som en reaktion mot den idealiserade riddarromanen. Pika­resken ville ge en mer realistisk bild av samhället och människan, och picaron — den kringvandrade skälmen — blev medlet att göra detta. Listig och desillusionerad hankade han sig fram bland folk och fä på samhällets botten utan andra ambitioner än att trixa till sig nästa mål mat och en sängplats för natten. Då syftet i första hand var att skriva kvick satir brydde man sig föga om att låta honom genomgå någon inre utveckling. Picaron var och förblev en luggsliten underdog, vars enda uppgift var att traska från den ena belysande och komiskt överdrivna anekdoten till den andra, vilket förstås bidrog till det sorglustiga i hans uppenbarelse.Från pikaresken går en rak linje till 1800-talets realistiska roman, vidare till Bukowski och den "smutsiga realismen" för att mot slutet av 1900-talet nå något slags kulmen med, tja, vadå? Trainspotting, kanske. En skitigare och mindre heroisk dagdrivarrealism än den hos Irvine Welsch, Alan Warner och andra snortande skottar i den så kallade kemiska generationen är i alla fall svår att tänka sig. Och nu då Warners nya roman, den fjärde sedan debuten medMorvern Callar 1997, lite otippat visar sig vara just en gammal hederlig pikareskroman får väl cirkeln sägas vara sluten.På gott och ont gäller det ovan sagda sålunda även Vandraren. Handlingen kretsar kring två personer: den enögde Vandraren, en legendarisk drinkare och särling som gömmer knark bakom sitt rödsprängda emaljöga och sprider skräck och förödelse omkring sig på sina långa deliriska vand­ringar över höglandet. Och Systersonen, skälmen som får i uppdrag att leta rätt på sin morbror när denne går upp i rök tillsammans med den lokala pubkassan. Den vingliga jakten går från pub till pub och sammanför honom med ett tvärsnitt av Skottlands (tydligen väldigt sexfixerade) befolkning: från porriga trailer trash-bimbos till vanliga perverterade korvborgare och dekadenta klanaristokrater i kilt.Det blir en räcka festliga upptåg i baron von Münchhausens anda och stannar därvid.Men faktum är att Warner håller läsaren vid ytterligt gott humör romanen igenom. Mycket tack vare det viga språket, som Einar Heckschers uppfinningsrika översättning gör full rättvisa och mer därtill. Warner blandar grov humor med arkaiskt bibelspråk och flitiga hänvisningar till litteraturens klassiker på ett sätt som för en svensk läsare bara kan föra tankarna till Nikanor Teratologen, liksom Vandraren och Systersonen på det skotska höglandet är ett par avlägsna släktingar till Morfar och Pyret i de västerbottniska skogarna: fula, skitiga och elaka, första klassens pervon, vildvuxna vettvillingar och förlästa mytomaner.Säga vad man vill om den förmoderna formen. Det var länge sedan jag hade så roligt åt en bok som åt denna fullständigt vettlösa skröna.