Fyra gulliga djur som i ordrika pratbubblor utgjuter sig om sina favoritnyheter. Naturkatastrofer är bra. Och kändisar som dör. Krig är också kul. I synnerhet i början, innan man vet vem som vinner.
I det stora landet Perineum , en framtidsvision, åker en familj på semester. Efter ett gräl åker mor och far i olika bilar. Den första i en med fyrkantiga hjul som drivs av en kärnkraftsreaktor. Den senare i en som drivs av avföring. Bägge turerna går på skit. En härdsmälta och runt 100 000 döda senare är familjen tillbaka i sitt vardagsrum. Det blev ingen semester, men föräldrarna är i varje fall sams igen.
Mörker, bara mörker och en bekant liggande gestalt. En sliten björn på rygg i det stora svarta. Och två gestalter.
Låter de ovanstående bekant? Ja, visst gör det. Joakim Pirinen förnekar sig inte när han är tillbaka i renodlad serieform efter några år med större fokus på så de andra grenarna i sitt allkonstnärskap, främst författandet av prosa i samma svartsynt absurda anda som hans tecknande.
De gulliga djuren återkommer i en farligt realistisk beskrivning av en pod-kultur utan filter. Och den stora berättelsen om mellangårdslandet slutar i universums mest våldsamma kärleksakt. Mellan varven mängder av infall och falloslika växter som kukar ur. Det spelar inte så stor roll vad som händer på sidorna. Att läsa Joakim Pirinen är inte att följa en linje utan att gå in i ett tillstånd. Mörkt, hopplöst och en smula matt leende. Och löjligt uppfriskande. Med Pirinen blir alla masochister.