Plågan blev till konst

Expressionismen som stilriktning slog igenom på 1910-talet, främst inom tyskspråkig litteratur med namn som Trakl, Werfel och Kafka, och här hemma med den unge Lagerkvist som skrev diktsamlingen Ångest. Ett gemensamt drag är den grundläggande livskänslan som präglas av ensamhet, utanförskap och plåga. Riktningens namn betyder ju uttrycksfullhet, och det diktverken skulle uttrycka var själens innersta. Är då allt själsliv till sin innersta kärna ångest och lidande? Om inte, varför framhävde expressionisterna så ensidigt det negativa och mörka?
Orsaksförklaringar inom litteraturhistorien är alltid vanskliga, men om man söker expressionismens rötter ett drygt sekel bakåt i tiden kommer man till förromantiken och dess nya genityp i uppror mot den rådande samhälls- och familjeordningen och därför ensam och alienerad, med endera övermänniskotrots eller livsångest som följd.

Franz Kafka passar sällsynt väl in på den senare typen. Uppvuxen i judisk-jiddisch-miljö med tyska som skolspråk i ett annars tjeckisktalande, av den habsburgska monarkin styrt Prag uppfyller han högt ställda krav på social alienation. Ett inslag i det förromantiska arvet var faderskonflikten och även där företer Kafka ett typiskt beteende.

Kärleken till kvinnan är för denna genityp den drömda, men från början även dödsdömda vägen ut ur ensamhet och isolering. Även i detta avseende är hans öde typiskt. Huvudkandidaten som räddare ur själsnöden hette i hans fall Felice Bauer, men deras förhållande blev en plågsam följd av ingångna, uppslagna, åter ingångna och uppslagna förlovningar. När han definitivt givit upp hoppet om lindring i hennes famn följde under hans sista levnadsår en serie korta och omöjliga förbindelser. Orsakerna till de erotiska misslyckandena var han själv klar över: utöver oförmågan att erbjuda ett ekonomiskt tryggat äktenskap även, och framför allt, att han inte var i stånd att känslomässigt återgälda den kärlek han begärde. Denna insikt ledde i sin tur till skuldkänslor som ytterligare fördystrade hans liv.
Till all känslomässig bedrövelse kom så tuberkulosen som ändade hans liv just som han skulle fylla 40. Lungtuberkulosen var under hela 1800-talet konstnärssjukan framför andra och ansågs stegra både livskänsla och skaparkraft, men för Kafkas del var det inte lungorna utan strupen som angreps och det innebar enbart plågor.

De sista tio åren av detta dystra levnadslopp speglas punktvis i hans dagböcker. Dessa har successivt givits ut i god översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren och nu föreligger den tredje och avslutande delen som omfattar åren 1914-1923. Där blandas triviala dagsnotiser med litterära utkast och personliga bekännelser. Den 7 februari 1915 skriver han först lapidariskt, "Helt stopp", det vill säga i skrivandet på det som slutligen blev romanen Processen, med tillägget: "Ändlösa kval." Därefter följer en bister självrannsakan: "Om man har ett visst mått av självkännedom ... är det oundvikligt att man finner sig själv motbjudande. Varje kriterium på godhet - hur meningarna om det goda än går isär - tycks alltför svårt att uppfylla. Man inser att man inte är något annat än ett råtthål fyllt av vidriga baktankar."
Även skrivandet är en ständig plåga eftersom det går så trögt, med ideliga avbrott, långa pauser och nya fruktlösa försök. Och likväl är det författandet som gör hans liv uthärdligt. Även det innebär visserligen ett lidande men transformerar sig märkligt nog till något positivt. Hösten 1917 ger han följande koncentrerade analys av denna paradox, som veterligt ingen formulerat bättre än han:

För mig har det alltid varit obegripligt att nästan alla som kan skriva förmår objektivera sin plåga samtidigt som de plågas, så att jag till exempel mitt uppe i olyckan, kanske med huvudet ännu brinnande av olycka, kan sätta mig ner och skriftligen meddela någon: Jag är olycklig.
Ja, jag kan gå ännu längre och brodera ut det hela med diverse krusiduller - en talang som inte tycks ha det minsta med själva olyckan att göra - fantisera vidare, rakt på sak, antitetiskt eller med hela orkestrar av associationer. Och detta är inte alls några lögner och lindrar inte plågan, det är helt enkelt ett benådat överskott på kraft i en stund då plågan tycks ha förbrukat alla sin krafter ända in i djupet av min upprivna själ. Vad för slags överskott är det alltså?
Så blev Franz Kafka till den obestridde dubbelmästaren i självplågeri och berättarkonst, en författare med en bestämd plats i tid och rum men också ett tidlöst begrepp för den skapande ångesten.

Plågan blev till konst

De sista tio åren av Franz Kafkas dystra levnadslopp speglas punktvis i hans dagböcker från åren 1914-1923 som nu kommit i svensk översättning, skriver Staffan­ Bergsten.

De sista tio åren av Franz Kafkas dystra levnadslopp speglas punktvis i hans dagböcker från åren 1914-1923 som nu kommit i svensk översättning, skriver Staffan Bergsten.