Platonovs existentiella grundgrop

Han började skriva sina berättelser i 1920-talets Sovjet-samhälle - som han samverkade med och vars framtid han motsåg med förväntan: Andrej Platonov (det namn han tog sig som författare), 1899-1951.
Han var född i Voronesj - samma stad vid en biflod till Don dit poeten Mandelstam förvisades 1934. Fadern var smed, anställd vid järnvägsverken, Andrej äldst av åtta syskon. Från 14 års ålder försörjde han sig bland annat som lokomotivreparatör. Sedan genomgick han ett tekniskt institut och arbetade med konstbevattning och elektrifiering i hemtrakten. Men han producerade sig också litterärt, med reportage, berättelser och dikter som publicerades i lokala tidningar och tidskrifter. Hans första bok var en diktsamling från 1922.

För en litterärt medveten eftervärld är Platonovs namn knutet främst till två längre berättelser: Tjevengur (1926-29), på svenska i Sven Vallmarks översättning Don Quijote i revolutionen (1973) och Grundgropen (Kotlovan), skriven under 1930-talets första år. Ingen av dem publicerades i Platonovs hemland under hans livstid. Nu föreligger Grundgropen i omsorgsfull översättning till svenska av Kajsa Öberg Lindsten på Ersatz förlag.
Man börjar läsa den och förflyttas till ett kluvet och svävande landskap. Arbetaren Vosjtjev finner sig på sin trettioårsdag avskedad från den mekaniska verkstad där han arbetar, enligt formuleringen i uppsägningshandlingen "på grund av tilltagande kraftlöshet och tankfullhet i förhållande till den allmänna arbetstakten".

Han samlar sina tillhörigheter och går ut "för att i friska luften bättre förstå sin framtid". Kommer till en ölstuga, ger sig i samspråk med den ene och den andre men drivs vidare av sin oro. Övernattar under bar himmel, under starka stjärnor.
Berättelsens stil och språk bryter mot det invanda. Man lyfts oupphörligt ur det konkreta till filosofiska utblickar och rymder. Varje mening är ett äventyr att ta sig igenom och inbjuder till samma uppmärksamhet som då man läser poesi.
Vosjtjev passerar ett hus där man och hustru innanför det öppna fönstret grälar och skriker på varandra. I hustruns knä sitter ett barn och fingrar tyst på bården till sin skjorta. "Ni skall vörda ert barn" säger Vosjtjev när han går förbi, "för när ni är döda kommer det att leva vidare."
En sådan uppfattning av barnet går som en tråd genom berättelsen. Det centrala är Grundgropen, kring vilken allas ansträngningar samlas. Den är början till en gigantisk byggnad, avsedd att rymma hela proletariatet, det vill säga den del av mänskligheten som anses värd en framtid. Även Vosjtjev tar till spaden - men med många avbrott.

Bakgrunden är det historiska skeendet under 1930-talets början med tvångskollektivisering och förvisning av självägande bönder (kulaker). Scenerna är drömlikt gastkramande - med bönder som begär tillbaka sina konfiskerade likkistor, som slår ihjäl sina hästar för att slippa lämna ut dem, flugor som kläcks i kadavren och svärmar över snön.
Berättelsen slutar i nederlag på alla håll.
Den stolta byggnaden förverkligas aldrig. Det ursprungliga grävandet visar sig överflödigt, då man lika gärna kunnat använda en naturlig ravin i närheten. En moderlös flickunge, grov i munnen och införstådd med systemet - omhuldad av arbetarna som en maskot - dukar under i feber.
Maxim Gorkij skrev om Tjevengur ett brev till Platonov år 1929:
"Trots de obestridliga förtjänsterna hos Er bok tror jag inte att man kommer att ge ut den. Det förhindras av Ert genuina anarkistiska sinnelag. Vare sig Ni avsett det eller ej har Er attityd till verkligheten fått ett på en gång lyriskt och satiriskt perspektiv, som är oantagligt för vår censur. Trots den ömhet med vilken Ni skildrar människorna i Er bok är de alltför färgade av ironi. De framstår för läsaren mindre som revolutionärer än som förryckta, som idioter."

Orden äger sin giltighet också för Grundgropen. Kajsa Öberg Lindsten och Ersatz förlag fortsätter sitt närmast halsbrytande projekt att överföra Platonov till svenska. Redan föreligger nästa volym, den oavslutade romanen Lyckliga Moskva (påbörjad 1933, utgiven i Ryssland 1991)
Tonen är här ljusare. Berättelsen inleds med bilden av en man som springer med en fackla en oktobernatt vid revolutionens början. Denna bild blir kvar i minnet hos en liten flicka som förlorar sina föräldrar, växer upp på ett barnhem där man ger henne namnet Moskva.
Hon ger sig oförfärad ut i livet, genomgår flygutbildning, blir instruktör. Prövar också samliv med män i olika positioner och åldrar, suger dem till sig som ljuset fjärilar. "Jag vill ha ett vanligt och lyckligt liv" deklarerar hon i en uppsats medan hon ännu går i skolan. Moskva är i ständig rörelse, hon är sol och vind.

Hon deltar i byggandet av Moskvas tunnelbana, där hennes ben krossas vid en olycka och amputeras. Men hon fortsätter sitt levande.
I umgänget med hennes älskare aktualiseras frågorna om livets, samhällets, kärlekens och personlighetens mening. Bland de inblandade männen finns en stadsplanerare, en forskare och kirurg, en uppfinnare av mätinstrument, en militär "reservist" - utanför vars tillfälliga bostad en maläten musikant spelar mazurkor på sin fiol.
Alla mer eller mindre drömmare.
Man kan ta till sig hela berättelsen som en av personerna uppfattar tillvaron från sjunde våningen i ett höghus: "den nya världens brus nådde upp till denna höga boning som ett symfoniskt verk - falskheten från de låga och felaktiga ljuden utslocknade redan vid fjärde våningen."

Platonovs existentiella grundgrop

Andrej Platonovs berättelser, som skrevs i 1920-talets Sovjet, blandar konkret realism med filosofiska rymder, där invanda mönster ständigt slits sönder, fastslår Annika Bäckström.