Poesi att närma sig med öppna sinnen

EN NY BOK. Svarta som sot är pärmarna, lika svarta är bladen däremellan. I Eva Kristina Olssons nya diktsamling, den hängde advokaten, är det för en gångs skull texten som skiner vit. Med hjälp av detta brott mot konventionen riktas strålkastarljuset mot orden själva. Härigenom framgår det redan på bokomslaget att den språkliga formen i denna poesi, liksom i författarens tidigare samlingar, har ett egenvärde. Men den som är van att läsa med pennan i hand; att stryka under och att göra mariginalkrumelurer, tvingas förstås inför Olssons mörka boksidor att tillgripa en ny strategi. Själv väljer jag att tolka svärtan och svårigheten att sätta egna spår i texten som en läsanvisning: jag avstår från att anteckna och strävar endast efter att närma mig dikterna med öppna sinnen.
En märklig poesi indelad i två avdelningar - "Den hängde advokaten" och "Hårrinnelse" - möter mig. Syntaxen är okonventionell och sällan klargörande. Tre gestalter - "han", "hon", "jag" - står i en svårutgrundlig relation till varandra. Dessa tre förhåller sig i sin tur, ofta högst konkret, till en stor uppsättning av udda företeelser och ting: en iskub, en fontän, en trapp ... En stark laddning uppstår i kontakten mellan karaktärerna och dessa objekt: "/?/ fuktande ljusskärvorna / med den upphetsning han / känner / ju mer han vidrör / de blanka trappstegen". Det är således en mycket fysisk poesi och man påminns om att Olsson har uttryckt sig också genom dansuppsättningar: "han drar och sliter / i rörelsen / han bänder i foten /?/ rullar rullar upp / och ner /?/".

Likt en koreograf styr dansarens steg över scenen, låter Olsson orden förhålla sig rumsligt till hennes uppdiktade universum. Texten präglas närmare bestämt av en lodrät riktning. Utom advokaten i titeln är det åtskilligt annat som hänger: en tunga, en nerv, en morgonrocksärm. Det droppar. Någon faller. Trappor, stegar och ledstänger för än upp, än ned. Vad vill då författaren säga med sin envist tecknade vertikalitet?
Utifrån titeln, den hängde advokaten, associerar jag till T.S. Eliots diktverk The waste land. Bland andra anspelningar på tarotkortsymboler figurerar där en hängd man. Denne är förknippad med den hängde guden i antropologen James Frazers klassiska verk om vegetationsmyter Den gyllene grenen. I det senare sägs guden ha offrats för att naturen skall få nytt liv, liksom Jesus korsfästes för att sona människornas synder och därmed ge dem nytt liv. Tack vare denna associationskedja tycker jag mig slutligen i Olssons hängde advokat se den korsfäste Kristus.

Naturligtvis bör man inte låsa dessa dikter med deras stramt uttryckta lust och plåga, och deras stråk av humor och milt vansinne, vid en enda, specifik tolkning, utan förhålla sig öppen till flera. Men mot bakgrund av denna myt om den hängde guden liksom av den kristna läran framträder trots allt ett meningsbärande mönster i Olssons poesi. Jag slås av att köld och mörker dominerar den första hälften av boken, där "han" under brutala omständigheter förefaller att ge upp andan, medan ljuset stundtals tillåts att bryta igenom i samlingens andra del: människan lever i ett själsligt mörker skild från Gud tills Jesus skänker sitt liv för hennes skull och hoppet tänds.

Förtäring av blod kan i den hängde advokaten lika gärna associeras till hedniska offerriter som till den kristna nattvarden - "/?/ strupen är fylld / och utbytt i blod / av en annans blod /?/" - och Olsson har även i äldre diktsamlingar uppehållit sig vid sparagmosmotivet, det vill säga skildrat det rituella sönderslitandet av en kropp. Men medan sådana passager tidigare främst har lett tanken till scener ur den grekiska mytologin, såsom stympandet av Orfeusgestalten, associerar man denna gång alltså snarast till Nya Testamentets berättelser, vilka ju för övrigt verkligen kretsar kring vertikala rörelser: Kristus nedstigande till människorna, hängning på korset, återuppståndelse från de döda och himmelsfärd.
Då hennes skapande utmärks av en prövande hållning kan man tänka sig att Olsson nästa gång kommer att antyda en mytologisk eller religiös berättelse av ett helt annat slag och, så att säga, märka ut en ny och oväntad riktning. Inte minst är det denna attityd som gör henne till en poet som jag läser med intresse.

Poesi att närma sig med öppna sinnen

Eva Kristina Olsson skapar med en prövande hållning, skriver Maria Wennerström Wohrne.