Poesi som ger kunskap

En tunn bok i grått klotband med en ung kvinnas hökprofil mot vinjettens svarta botten. Titel och baksidestext står på pärmen i silverskrift. Vi har fått ett nytt urval av Anna Achmatovas dikter. Barbara Lönnqvist, professor i rysk litteratur vid universitetet i Åbo, har verkställt urval och översättning.
Anna Achmatova levde större delen av sitt liv (1889-1966) i den stad som under olika skeden har hetat Petersburg, Petrograd eller Leningrad. Hon tillhörde de unga diktarna under den så kallade "silveråldern" i rysk poesi vid förra seklets början. Hennes debutsamling Afton kom 1912. Den väckte uppmärksamhet genom sin exakthet, sitt behärskade innehåll - som i varje dikt lät ana hela livsromaner. Men också hennes skönhet och sätt att föra sig drog blickarna till henne - hennes mormor vars namn hon övertog hade varit tatarisk furstinna.

Achmatova fick in i märgen uppleva revolutionen och dess följder, hela Stalineran. Under många år var hon belagd med publiceringsförbud. Hon förlorade sina närmaste, både i personliga förbindelser (hennes tidigare man Nikolaj Gumiljov arkebuserades 1921) och bland diktarkolleger. Men hon ägnade sig åt forskning i Pusjkinarkiven och fortsatte att skriva sina dikter. Dessa växte i anspråk och format, cirkulerade underjordiskt. I dem smältes och tolkades händelserna i tiden. Själva tiden blev ett genomgående tema.

när vi förstår att vårt förflutna inte
ryms
inom de gränser där vi lever nu,
(Leningrad, 1945)

Och dikterna nådde en allt större allmängiltighet, gav uttryck för lidanden hos ett helt folk. Achmatovas egen gestalt växte. Bland Leningrads invånare blev hon till en legend, en centralpunkt för andligt motstånd - fast inte officiellt erkänd. Barbara Lönnqvist lägger i sitt urval huvudvikten vid Achmatovas senare dikter. Men hon drar linjen ända från början, i ungdomsdikterna från Krim:

I soluppgången
sjunger jag om kärlek,
på knä i trädgårdslandet
rensar jag mållor

Urvalet har blivit en komposition, där delarna ställs mot och speglar varandra. Centralt står Requiem, diktcykeln som kom till under åren 1935-40, lärdes utantill och brändes, gick från mun till mun, publicerades i München 1963, i Ryssland först 1987. I slutet av sitt liv hyllades Achmatova internationellt som en drottning, hon fick motta Etna-Taormina-priset i Italien 1964 och blev hedersdoktor i Oxford 1965. Det gav henne tillfälle att åter resa utomlands, att återknyta gamla kontakter.
Detta är det andra urval av Achmatovas dikter som vi får på svenska. Hans Björkegren presenterade det första, 1978. Innehållet i de båda volymerna sammanfaller delvis. Men uttolkarnas målsättningar skiljer sig. Hos Björkegren kan en tydligare strävan att bevara originalets rytm och klanger märkas. Han har drag både av poet och journalist.

Barbara Lönnqvist deklarerar att "ansvaret inför de av Achmatova valda orden varit min ledstjärna." Så talar litteraturvetaren - lingvisten. Att "kardborren" har blivit "pestrot" får kanske ses som ett utslag av det finlandssvenska. Barbara Lönnqvists språkkänslighet är påfallande. Boken rymmer ett förord och ett tvådelat efterord som är starkt upplysande och gripande. I sin helhet har den blivit ett konstverk. Den som efterlyser en pendang till Om detta må ni berätta från Forum för levande historia - om kommunismens framfart och verkningar - har mycket att hämta ur denna bok. Poesi ger kunskap, insikt i dess mest förtätade form.
Låt mig till sist citera en av bokens skimrande droppar:
Till Dmitrij Sjostakovitj
Musik
Den brinner undergörande
och blixtrar av fasetter.
Den ensam talar till mig
när andra inte vågar närma sig.
När sista vännens blick vänds bort
var den hos mig i graven
och sjöng som vårens första åska,
som hade alla blommor givits röst.

Poesi som ger kunskap

Anna Achmatovas poesi har kommit i en ny utgåva, redigerad och översatt av Barbara Lönnqvist. Det har blivit ett konstverk, skriver Annika Bäckström.