Poesins förrädiska form

Redan på inledningsraden snubblar jag över orden: "I fölets återförelse" står det: "återförelse", inte "återfödelse", som man skulle ha förväntat sig. Bäst alltså att se upp: Poesins form är i Eva Kristina Olssons nya diktsamling Hästfångare förrädisk och värd att uppmärksamma för sin egen skull; ingalunda underkastad vare sig språkliga konventioner eller traditionella betydelser.

Här liksom i sin tidigare diktning bollar Olsson med en liten uppsättning av nyckeluttryck som hon varierar och placerar i skiftande konstellationer. Vissa av dem har följt henne länge genom författarskapet, ungefär som en del ägodelar kan följa en människa från flytt till flytt och inge en känsla av kontinuitet trots nytt hem och övriga, utbytta inventarier. Det gäller till exempel "ejder" och olika avledningar av verbet "hänger", närvarande redan i Urhälsningen från mig med ejdern och hänge från 1992.

Olssons poesi inbjuder till att beskrivas i termer av ytor och föremål. Den är påfallande rumslig till sin karaktär. Här anges riktningar, vinklar och rörelser. Ibland påminns man om författarens bakgrund som koreograf, som till exempel i följande rader där dikten kan betraktas som en scen med sparsam rekvisita; spelplats för en upplyst kropp i rörelse: "Avla vinkar med den ena armen / för den andra likt en skål över snäckgolvet / uppbärande av snäckor / Avla rör läpparna mellan axel och hårets fall / starkt ljus faller över hennes bröst / hon vänder ner i snäckan /?/".

"Avla" utgör för övrigt en av de återkommande gestalterna i Hästfångare. Övriga är "Love", "Lina" och "Sten". Alla turas de om att uppbära rollen som "jag", och de för lika korthuggna som gåtfulla samtal med varandra. Deras en- och tvåstaviga namn väcker förstås associationer till födelse, kärlek och uråldrig materia. Själva framstår de som tidlösa varelser förbundna med tillvarons grundvillkor; ett slags urmänniskor i likhet med Adam och Eva, Ask och Embla. Därtill anar man konturen av en skapelseberättelse, ett syndafall och en återfödelse i dessa dikter som alltså har ett mytiskt drag över sig.
Inte minst påminner mig gestalterna i Hästfångare om folkslaget "Dom" i Katarina Frostensons samling kortprosa Berättelser från Dom från 1992. Dessa figurer levde i endräkt med varandra, och i lycklig symbios med världen och tingen, ända tills den dag en främling anlände till deras rike och försåg dem med språket och därmed oåterkalleligt alienerade dem. Även Olssons dikter utspelar sig i spänningen mellan å ena sidan en sådan paradisisk enhetskänsla, och å andra sidan en upplevelse av distans till världen. Det är det benämnande språket som skapar detta avstånd, tycks det: "Jag äter mitt namn av mitt namn /?/ Jag heter såsom / blommorna på marken Mitt släp är mitt avstånd / från jorden". Att med ordens hjälp, mot alla odds, försöka överbrygga detta språkliga avstånd uppfattar jag som en av drivkrafterna bakom Olssons poesi. Och hon gör sannerligen vad hon kan för att befria dikterna från det etablerade språket; rumsterar om bland ordklasser och nomenklaturer; sammanför traditionellt oförenliga ord med varandra: en abstrakt ande ikläs en konkret klänning, en ejder paras med ett vitt sto, och så vidare.

Men hon nöjer sig inte med att problematisera och vrida och vända på språket. Liksom den föregående samlingen, Den hängde advokaten från 2007, rymmer Hästfångare en existentiell, kristet färgad poesi. Språket har ofta en biblisk klang och påminner ibland om bön. Vissa motiv, såsom förtärandet av blod och förvandlingen av skuggor till ätbart kött, leder associationerna till nattvarden och katolicismens föreställning om transsubstantiationen. Återkommande anspelas på korsfästelsen.

Hur skall man mot denna bakgrund förstå den häst som så ofta figurerar i dessa dikter och om vilken det är tal redan i titeln? Vad är det som "hästfångaren" egentligen söker? Tillvarons mening? Gud? På bokens framsida tecknar författarnamn och titel tillsammans konturen av en hästsko. Är det kanske spåret av en häst som redan flytt som man här betraktar? Symboliserar då hästen något som aldrig låter sig infångas; ett tomrum som det är upp till var och en att fylla med mening? Olssons poesi tillåter en mängd olika betydelseskapande tolkningar; erbjuder flera undflyende hästar åt varje läsare, skulle man kunna uttrycka det. Detta är dess styrka. Ger man sig tid upptäcker man en mängd skilda spår att följa. Rolig, i meningen kreativ, men också djupt allvarlig läsning väntar.

Poesins förrädiska form

I Eva Kristina Olssons nya diktsamling Hästfångare befrias dikterna från det etablerade språket. Ger man sig tid upptäcke man en mängd skilda spår att följa, skriver Maria Wennerström Wohrne.