Poet med arbetarnävar

Första gången jag hörde talas om Gustaf Larsson, gutamålets mästare, var i de sena tonåren. Min mentor Svend Nissen hade arbetat på tidningen Gotlänningen och ­cyklade ut till skalden, när denne våren1957 vårdades på ett sjukhem. Han insåg snart att det handlade om något försynt och ädelt då han mötte den fåmälde mannen.När jag nyligen besökte Almedalsbiblioteket i Visby såg jag till min glädje att Gustaf Larsson ­hedrats med en bronsbyst och en likadan finns på folkhögskolan i Hemse. På väggen har dikten Naudljaus förstorats upp i Gotlandicarummet:Strandlidn vakar pa burgi.- Naudljaus för an fatti själ,som dreivar raidlaus ei nidmörkar,däu löisar ei land u vill mi väl.Sjoen brautar yvar bräuni,vill släuke min gamble bat.Strandildn vakar ei austaru laidar mi haim ei nat.Gustaf Larsson dog vid 92 års ­ålder 1985. Vi hann utväxla några brev och böcker de sista åren i hans liv. Han förringade sin egen betydelse men visste att han var ett mycket aktat namn på Gotland. Även islänningarna, detta med gutniskan och fornnordiska språket besläktade folk, höll honom högt. Men det är nog en smula överdrivet att påstå att han var mer känd i Island än på det svenska fastlandet.Han gjorde ovärderliga insatser som hembygdsforskare (Norrlanda fornstuga rustade han upp och byggde ut, ännu en vacker dikt av honom) och fotograf med en konstnärlig halt i både porträtt och landskapsbilder. Dessutom var han en kunnig botanist och många är de växter han diktat om i sina böcker.Han visste vad som utlöste hans diktarådra: "Den karga strandburgen, själva klapperstensburgen med dess säregna blomvärld, i första hand hårmelican, det gyllengula gräset med de ulliga vipporna, som liktcitterspel brusar över hällarna och burgarnas märgfulla grus. ...Det är nog dessa fattiga marker som givit upphov till min ringa versskrivning."Han följde årstidernas växlingar med stor känslighet. Trots de botaniska kunskaperna fann han ändå att även vintern har sina behag, "i en avfolkad trakt den stora tystnadens årstid."Ivar Orgeland översatte hans dikter till nynorska och fann ibland hela meningar identiska med gutniskan, till exempel "Sorgi har ingi ro". Han menar också att Gustaf Larsson skrivit några av sina bästa dikter på rikssvenska. Det må vara hur det vill med den saken men jag känner nog starkast för de gutniska, där jag hör hans melodiösa dialekt med vackra stråkdrag i bakgrunden.Han bodde nära den östra kustremsan men var ingen lokalpatriot. Snarare var hans väsen ett med den gotländska själen:Ett askträd kastade sin mörka skuggaöver min första stund på jorden.Smärtans och glädjens fågel sjöngi dess vida krona.Denna mark som trädet överskuggarkänner mina år, vet mitt liv,ty alltid — så ofta jag kan —återvänder jag dit.Både Josefin Nilsson och Susanne Alfvengren har sjungit tonsatta dikter av Gustaf Larsson och de har i samtal med mig talat mycket varmt om den gotländske nationalskalden. Hans dikter är mycket rytmiska och det finns inte mindre än 130 tonsättningar av dem. ­Osborne Nyström, sekreterare i GL-sällskapet, tar fram sin fiol och spelar en som han själv gjort när jag besöker honom på Fårö. Han reciterar dikter ur minnet men även de rikssvenska föredrar han att läsa på gutamål."Jag sjunger bygdens egen sång", heter det i en visa som Gustaf Larsson skrev 1921 och han har med rätta kallats Gotlands egen sångare. Men hans dikter har större allmängiltighet än så och det insåg även Svenska Akademien som belönade honom med ett av sina priser.I de tidigaste dikterna ger han uttryck för en sorg över ett kulturarv som håller på att gå förlorat. Men med åren blir tonen ljusare och det finns en försoning i många av dikterna:Luktvioler, sidenblå- adlade av jordensom jag danats av -dofta mig till jord igen.Jag vill åldras med våren,känna vårens strömmar gågenom mina krympta ådror.Luktvioler, sidenblå,dofta mig till jord igen.Gustaf Larsson var 83 år när han gjorde sin första utlandsresa. Den gick förstås till Island, som han besökte ytterligare en gång. H K Laxness hade hört att guteskalden var på ön och tog kontakt med hans isländske översättare.Gustaf Larsson får inte lämna ön förrän han besökt mig, sade Laxness.Erik W Olsson, även han Fåröbo, var med på bägge resorna. Han och de andra fick vänta en hel timme på Gustaf Larsson, som hälsade på hos Laxness. De båda kände en ömsesidig respekt för varandra och hade ett givande samtal.Även bildtexterna kunde Gustaf Larsson förvandla till dikt:Båtmanstorp.Ödsligt, ursprungligt.Vägen kommer in i bildenoch går vidare.- - -Vägvårdestjärnor.Himmelska ljusför svidande,glaukomangripna ögon.Cikorian återkommer han för övrigt ofta till: "Du blåa symbol för vårt hemvist på jorden/låt höja din spira på drottningars vis./Låt stjärnorna tändas - för sköna för orden -/att vinka mig hem genom aftonens dis." Eller i en annan dikt:Jag ser mina ödeni vägvårdans stjärnbildatt njuta och lidaatt åldras och döoch glömmas av världen.Han såg i denna vackra och tålmodiga blomma en vänlig följeslagare på de dammiga grusvägarna, när han cyklade miltals till och från arbetsplatserna eller då han på söndagarna botaniserade i det gotländska landskapet.De äldre gutar jag kom i kontakt med under min Gotlandsvistelse är rädda att den ursprungliga dialekten, som genom Gustaf Larsson fick en verklig upprättelse, håller på att försvinna med den unga generationen. Varför inte läsa Gustaf Larssons gutniska dikter som en del av undervisningen på Gotland? Jag kom med förslaget och satte tankar i rörelse.Många vittnar om hans envishet. Han förlorade ett par fingrar när han höll klabbarna på kubben och brodern högg ved. Då var han tvungen att stränga om fiolen och höll sedan stråken i vänster hand.Gustaf Larsson var byggnadssnickare i hela sitt liv och hade riktiga arbetarnävar. I brev till Anna Kajsa Hallgard skrev han: "... jag är en fattig kroppsarbetare vars lott är det dagliga slitet och ingenting annat. Det plagg jag trivs bäst i är den grova enkla arbetsblusen."Under sex år byggde han ett eget hus efter en skiftesdelning, "ett sent hopkommet lä för mina drömmar".Gustaf Larsson frågade i en dikt: "Har något land/ett dyrare arv än språket?" I brev till Anna Kajsa Hallgard ger han henne några råd: "Kom ihåg att du måste tänka på gutamål när du skriver, inte på svenska. Vi har så många oöversättliga ord i vårt språk som kan bli borttänkta då. Och kommer de bort mister gutamålet sin must och färg, blir blekt, tamt och tomt."I hans fall var det ingen risk att det skulle utarmas, snarare tvärtom. Hans gutniska dikter känns friska som klart källvatten:Saudi haldar freiskt vatten,sipprar sin strike till min mun.Släktlidi svalkedes beu saudi,dansede u sang,sörgede u laid.Sorgi kom ei gard, u lycku kom- u glaid.Garden jär daudar, men saudi vakar- draupar äili, äili -ett livnes auge sum aldri vill sluckne.