Den som är bekymrad över dagens debattklimat kan alltid trösta sig med att det var värre vintern 1914. Valrörelsen inför extravalet till riksdagens andra kammare har beskrivits som den smutsigaste i svensk historia, och var kulmen på en utdragen konflikt om demokratin och försvaret mellan den liberale statsministern Karl Staaff och kungamaktens anhängare. Högern anklagade statsministern för att mot betalning sälja ut landet till Ryssland. Askfat med hans ansikte delades ut och officerare spottade efter honom på gatan.
Kampen för demokrati och konfrontationen med kungen, Gustav V, i samband med borggårdskrisen har gjort Staaff till en liberal ikon, som dagens folkpartister gärna lyfter fram för att understryka sitt partis historia. I samband med 100-årsminnet av Staaffs död, den 4 oktober 1915, utkom antologin ”Karl Staaff – fanförare, buffert och spottlåda”, redigerad av UNT:s politiske chefredaktör Håkan Holmberg och den liberale skribenten Anders Johnson, med ambitionen att fördjupa bilden av Staaff som politiker.
Det gäller inte minst försvarspolitiken. Som Hans Lindblad, före detta folkpartistisk försvarspolitiker, konstaterar i sitt bidrag handlade striden om försvaret om mycket mer än investeringar i pansarbåtar och tidpunkten för de värnpliktigas inryckning. För Staaff var försvarsfrågan intimt sammankopplad med demokratiseringen av samhället. Även försvaret behövde inordnas i demokratin, sett till styrningen och möjligheten att göra samlade bedömningar av försvarets faktiska behov. Denna ambition tog sig bland annat uttryck i att Staaff i sin regering, 1905-1906, utsåg Sveriges första civila försvarsministrar.
Även insatserna vid sidan om demokratiseringen lyfts fram, bland annat av historikern Marika Hedin, som skriver om Staaff som socialpolitiker. Staafs andra regering, 1911-1914 införde den allmänna folkpensionen, och kan på så sätt sägas ha lagt grunden för det svenska socialförsäkringssystemet och välfärdsstaten.
Som student i Uppsala argumenterade Staaff för tolerans och andlig frihet. Ändå är det snarare ett republikanskt än ett liberalt frihetsideal som framträder i antologibidragen. Friheten förverkligas först genom människors aktiva deltagande i samhällets styre, att människor ges frihet att själva söka efter sin idé om det goda livet är inte tillräckligt.
På så sätt är det inte bara försvarsfrågan som i Staaffs gärning hänger samman demokratiseringen. Strävan att förbättra arbetarnas levnadsvillkor, nykterhetsivrandet, och den positiva synen på fackföreningar binds alla samman av en övergripande önskan om att göra människor kapabla att axla det medborgerliga ansvaret. Det är en del av det svenska liberala idéarvet, som sällan lyfts fram, men som även är relevant för att förstå dagens partipolitiska liberalism i Folkpartiet
”Karl Staaff – fanförare, buffert och spottlåda” bör läsas som ett försök att ge liberalerna ett större erkännande både vad gäller deras insatser för demokratins införande och för uppbyggnaden av välfärdsstaten. Om det är något som stundtals präglar texterna är det en undertryckt ilska över att det är socialdemokrater, men också högern, som fått skriva historien.
Samtidigt finns här ett tydligt erkännande av Staaffs brister som politiker. Som statsminister misslyckades han med att få igenom såväl en proposition om allmän rösträtt för män 1906, som en om kvinnlig rösträtt 1914. Många menar att det förstnämnda handlade om att Staaff var så övertygad om att han hade rätt, att han blev ointresserad av det parlamentariska fotarbetet och av att förstå de opinionsströmningar som fanns i riksdagen. Därmed förmådde han heller inte att göra de kompromisser som krävdes för att bygga en majoritet.
På så sätt kunde högerledaren Arvid Lindman, som visserligen inte var någon varm anhängare av demokratiseringen, men som behärskade det politiska spelet, bli den som 1907 såg till att riksdagen fattade beslut om allmän rösträtt för män. Precis så orättvis är ibland politiken. Även mot liberala hjältar.