Polskt 1900-talsliv i fiktiv by

Född 1962 hör hon utan tvivel till de mest betydande prosaförfattarna i den yngre generationen. Den för en tid sedan på svenska utkomna romanen Gammeltida och andra tider (Prawiek i inne czasy, 1996) är Tokarczuks tredje bok på svenska, den här gången i Lennart Ilkes välgjorda och inkännande översättning.
Tokarczuk föddes i Sulechów, en liten stad i västra Polen. Där tillbringade hon också sin tidiga barndom. 1980 började hon läsa psykologi på universitetet i Warszawa, d v s precis i början av den stora förändringsprocessen i Polens historia, med bildandet av Solidaritet, studenternas revolter, krigstillståndet 1981 och till sist kommunismens fall. Och nog präglas hennes författarskap av just dessa livserfarenheter och skymtar även fram i romanen Gammeltida och andra tider. Det är en märklig släktkrönika över några familjers liv i byn Gammeltida. Denna fiktiva, närmast mytiska by, placerad i romanen i Polens mitt, och i och med det "precis mitt i världsalltet", utgör samtidigt dess mystiska mikrokosmos. Men byns reella gränser sträcker sig även utöver den "onaturliga", osynliga världen.

I den finns häxor och skogstroll, men givetvis också Gud, framställd dock inte som en god, utan snarare som en bristfällig och oberäknelig högre makt. Där finns också Jungru Maria och de fyra änglarna: Rafael, Gabriel, Mikael och Uriel som skyddar byn och dess invånare från norr, syd, väst och öst.
Tidsmässigt utspelar sig handlingen under större delen av 1900-talet: från första världskriget ända fram till sjuttiotalet. Berättelsen är indelad i 84 korta kapitel i vilka läsaren möter många olika personer och deras fragmentariska livsöden. Under handlingens gång föds människor och dör, älskar och hatar, drömmer, försjunker i grubblerier, blir tokiga, blir onda - här finns alla de mänskliga dimensioner representerade. Bland de starkaste individerna kan man urskilja godsägaren Popielski, som "hade förlorat sin tro" och som ständigt funderar över meningen med livet, den något efterblivne känslige Izydor, som vill "rätta till" världen, skogshuggaren Pawel som hatar landsbygden och drömmer om att bli något "viktigt", men också den unga lättfotade kvinnan Axa, den halvtokiga Florentyna, den starka Genowefa, den klarsynta om än fåfänga Ruta och många andra kvinnor, för det är utan tvivel kvinnorna som är romanens självklara medelpunkt.

Alla dessa öden sammanflätas skickligt av berättaren och skapar en fängslande, närmast magisk helhet. Så småningom dyker även andra figurer upp. De kommer från världen utanför, som t.ex. den tyske soldaten Kurt eller filosofen Iwan Multa, och de för med sig andra tänkesätt och värderingar. Med dessa inleds också en självdestruktiv process och andra världskrigets brutala verklighet börjar långsamt förändra den närmast sagoliknande tillvaron i Gammeltida. Därefter kommer ryssarna, den kommunistiska tiden gör sitt intåg, ondskan och laglösheten får fäste i byn och de från början så klara och skyddande gränserna mellan byn och resten av världen löses obarmhärtigt upp.

I motsats till den yttre tiden har romanens "inre" tid en mer universell karaktär. Tokarczuk berättare befinner sig ofta i gränslandet mellan olika tidszoner och på så sätt också i en sorts mytisk sfär, mellan fiktion och verklighet. I metaforisk bemärkelse är Gammeltida och andra tider en berättelse där både det förflutna, det samtida och det framtida möts. Tiden följer alltså inte alltid en lineär riktning, den är högst relativ och finns så länge vi människor finns och bevarar våra minnen. Och den är inte reserverad endast för den mänskliga arten: även tingen och växtligheten har sin tid, den senare underkastad den återkommande cykeln i naturen.

Liksom tiden intar identitetsfrågan en viktig plats inte bara i "Gammeltida och andra tider", utan i alla Tokarczuks böcker. "De flesta nutida människor brottas med identitetsproblem", säger hon. "I slutändan är det vi själva som står för skapandet av oss själva." Den enda gemensamma bakgrunden som människor av båda könen och från olika kulturer har, är födelsen. Därför tar motivet med livets ursprung och livets mysterium en väsentlig plats i Tokarczuks bok. Födelseögonblicket fullbordar ju evighetens väntan, är en del av den kosmiska sfären. Tokarczuk drar sig inte för att på ett mycket realistiskt och naturalistiskt sätt beskriva förlossningsakten. Men hon tvekar inte heller att ge den en starkt mytologiserande och t o m religiös inramning: "Ängeln såg Misias födelse på ett helt annat sätt än barnmorskan (...). Ängeln såg Misia som en frisk, ljus och tom rymd, i vilken en vimmelkantig, blott halvt medveten själ strax skulle ta plats. När barnet slog upp ögonen tackade skyddsängeln den Högste."

I Tokarczuks bok upphöjs byn "Gammeltida" till ett slags symboliskt bibliskt Eden. Många kritiker har här gjort en jämförelse med Macondo i Gabriel Garcia Marquezs "Hundra år av ensamhet", något som Tokarczuk i många intervjuer bestämt tagit avstånd ifrån. Men man kan också se romanen som en allegori över en förlorad värld - i och med kommunismes intrång tränger sig den nya verkligheten in i Polen på ett sätt som knappast lämnar något utrymme för vare sig magi eller mystik. Det enda sättet att bevara något av det gamla är just att behålla myterna: Tokarczuks litterära gestalter hänvisar därför ofta till de uråldriga folksagorna och sägnerna, för i deras ord och tankar känner man igen de gamla kulturella mytologiska mallarna och mönstren. Som Tokarczuk själv har utryckt det: "Myter är vår enda gemensamma nämnare. Likt underjordiska floder flyter de oberoende av det som händer på ytan. En sådan roll har också litteraturen: att hänvisa till det som är gemensamt och universellt."

Polskt 1900-talsliv i fiktiv by

Under senare år har de svenska översättningarna av polsk litteratur ökat avsevärt. Glädjande nog översätts nu också böcker av moderna kvinnliga författare, bl a av Olga Tokarczuk.