Polyfonikern Dostojevskij

En litteraturvetenskaplig teori som kom på modet för åtskilliga decennier sedan utgår från ryssen Michail Bachtin och hans idé om den polyfona romanen. Med det menas en roman som inte styrs av en bestämd livshållning och inte talar med en enda röst utan låter flera motsägelsefulla stämmor ljuda, ibland i skärande disharmoni. Riktigt givande blir den polyfona tanken bara om den tillämpas på det författarskap som Bachtin utgick från: Fjodor Dostojevskijs.

I denne forskares anda har Karl Erik Lagerlöf bearbetat sin trettio år gamla bok om Dostojevskij och presenterar den nu i utökad form med undertiteln Liv och dikt. Lagerlöf kan inte ryska utan bygger på romantexterna i svensk översättning och en omfattande sekundärlitteratur på svenska, tyska, engelska och franska. Han gör heller inte anspråk på att komma med några nya forskningsresultat utan riktar sig till den läsande allmänheten. Och inget fel med det. Tvärtom behövs sådana böcker, särskilt när, som i detta fall, författaren skriver ledigt och engagerat utifrån solida kunskaper i sitt ämne.
Dostojevskijs liv utgör i sig en polyfon historia där stormande extas växlar med nattsvart förtvivlan. På vippen att avrättas för politiskt omstörtande skriverier benådas han bokstavligen i sista sekund och skickas i stället bort i fotbojor av järn, som han tvingas bära under flera års straffarbete i Sibirien. Så småningom friges han och vinner upprättelse samt stormande framgångar som romanförfattare, trasslar in sig i uppslitande kärleksaffärer, spelar på kasino för att bli fri från pressande skulder men förlorar i stället allt han äger och mer därtill. Och så vidare. Lagerlöf tecknar i raska drag det dramatiska levnadsloppet som med tilltagande frekvens punkteras av epileptiska anfall och avslutas kort innan han skulle fylla sextio med ett par häftiga blodstörtningar.

Interfolierade med de biografiska episoderna bjuds analyserande innehållsreferat av de viktigaste romanerna och deras idémässiga bakgrund. Eller rättare sagt bakgrunder. Det är här polyfonin kommer in. Dostojevskij var väl beläst i västeuropeisk litteratur och tog djupa intryck av bland andra diktaren Schillers idealism och filosofen Schellings naturuppfattning enligt vilken hela skapelsen utgör en organisk och till sitt innersta väsen god enhet. Men han tog lika starka fast negativa intryck av så vitt skilda strömningar som liberal utilitarism och ateistisk anarkism. De senare såg han som dödliga hot mot det han satte allra högst: det av Kristus och tsaren i förening styrda heliga Ryssland, som för honom förkroppsligade tanken på en nationell, organisk enhet obesmittad av västerländsk gudlöshet.

På idéplanet gick det an att hålla isär dessa motstridiga krafter, men i den enskilda människans själ blandas högt och lågt, svart och vitt. De nihilistiska förnekarna i Dostojevskijs romaner, bland dem Ivan Karamazov, skildras med en inlevelse som är väl så intensiv som det godhetens ljus som omstrålar Ivans bror Aljosja. Gång på gång försökte Dostojevskij skapa ett övertygande porträtt av en alltigenom god människa - furst Mysjkin är ett annat exempel - men ideligen genomkorsas strålglansen av mörkt demoniska stråk.
Enligt Lagerlöf var Dostojevskij utlämnad åt sin egen gestaltskapande kraft till den grad att de diktade figurerna kom att tänka och handla så att säga på eget bevåg utan hänsyn till författarens ursprungliga avsikter med dem. Samtidigt som de lever sitt eget liv förlorar han greppet om dem liksom han förlorade greppet om sig själv när speldjävulen grep honom. I det ena fallet blev resultatet polyfon romankonst av högsta halt, i det andra personlig katastrof.

Polyfonikern Dostojevskij

Karl Erik Lagerlöfs omarbetade och utökade bok om Fjodor Dostojevskijs liv och verk är ledigt och engagerat skriven utifrån solida kunskaper i ämnet, fastslår Staffan Bergsten.