Små enkla skjul, stora skrotfärdiga bilar, husvagnar, vapen, fårade ansikten, sunkiga diners och cigaretter som hemtrevligt ryker ovanför barnens huvud i tv-soffan. När den prisbelönta fotojournalisten Pieter ten Hoopen gestaltar USA genom ett koncentrerat nedslag i hålan Hungry Horse i norra Montana svarar materialet onekligen väl mot de fördomar som finns om den nordamerikanska glesbygden och de förväntningar man har inför ett bildmaterial som behandlar miljön. Det gör också den storslagna natur som omger de trötta rednecks och hippies som befolkar bilderna. Idén om att illustrera ett väldigt land genom en liten detaljstudie är naturligtvis tilltalande, men det är svårt att undvika exotisering. Pieter ten Hoopen nöjer sig emellertid inte med en första ytlig blick utan har återvänt till Hungry Horse under ett helt decennium och dokumentationen, som rent bildmässigt är ganska fantastisk, präglas av en värme som långsamt sipprar fram över sidorna och till slut vinner också läsarens/betraktarens förtroende. Ett mycket fint bildreportage.
Den svenskfinska konstnärsduon Simka består av Karin Lind och Simon Häggblom och har ett eget tilltal som kombinerar landskapsarkitektur, scenografi, skulptur och film. Häromåret fick den lilla gruppen en del uppmärksamhet efter att ha dömts för förseelse mot områdesskydd då de i samband med en utställning borrade fast några fästen på skyddade klippor i Stockholms skärgård. Domen har med rätta kritiserats men fyllde möjligen en funktion då den i någon mån riktade ett medialt öga mot Simkas ofta mycket ödmjuka och finstilta sätt att gripa och gripa in i olika miljöer. I den eleganta boken ”Floating trunks” får vi ta del av ett av duons mest ambitiösa projekt, som utgående från Umeås roll som europeisk kulturhuvudstad år 2014 skapade en social installation som band samman Umeå med Riga och Björneborg. Rent konkret gestaltades verket genom att granar från Björneborg, björkar från Umeå och tallar från Riga omplanterades på flytande bojar och placerades i blandade grupper i flod- eller älvmynningar i alla tre städer. Ämnet är förstås integration, möten och migration – och verket har bara ökat i aktualitet sedan det utfördes. I de texter och den omfattande fotodokumentation som fyller boken kommer också de flytande trädens sociala aspekter fram. Ett positivt exempel när det behövs som allra mest.
Den sena modernismens stora byggprojekt är innerligt hatade, men arkitekturhistorikern Martin Rörby och fotografen Tove Falk Olsson förutspår med den rent ljuvliga soffbordsboken ”STHLM Brutal” att vi står vid ett vägskäl. Tiden är mogen för en bred rehabilitering av de pregnanta, ofta uttrycksfullt råa byggnader som gärna har beskrivits som brutala. Bland arkitekturintresserade har deras status stigit rejält de senaste decennierna och snart kommer också gemene man att älska de pärlor av 60- och 70-tal som faktiskt utgör en betydande del av Stockholms ansikte – som Åhlens City, Kulturhuset, Filmhuset. Kaknästornet och Berwaldhallen. Det är en ren njutning att följa Martin Rörbys passionerade och kunniga texter och Tove Falk Olssons snygga fotografier, som faktiskt ofta lyckas fånga de aktuella byggnaderna ur synvinklar som man gärna missar när man slentrianmässigt rör sig på gatorna. Nils Teschs magnifika departementsbyggnad i rå betong med rundbågiga fönster vid Tegelbacken är till exempel en byggnad som de allra flesta har sett men få har lagt märke till. ”STHLM Brutal” visar bland mycket annat hur omsorgsfull den kraftfulla och direkta estetiken och de nakna ytorna faktiskt är, och hur väl byggnaderna är planerade i samklang med både exteriöra och interiöra utsmyckningar. Lite extra roligt är det också att få komma in och se de ofta oväntat spatiösa och tillåtande utrymmen som de stränga fasaderna döljer. Det vore kanske en överdrift att påstå att tiden har hunnit ikapp och förlåtit alla hus som Rörby och Falk tar upp. Riksbankens tunga svarta fasad, av arkitekt Peter Celsing, har jag exempelvis personligen lite svårt att älska. Men det kommer. Man måste vara gjord av sten för att inte gripas av Rörbys smittsamma entusiasm.
Man behöver bara gå in på en lite bättre porslinsloppis för att hitta en stor och mycket charmig kunskapsreserv. Vid kassan står det nästan garanterat någon autodidakt expert som tävlar med försäljaren i detaljkännedom om de kärl som fyllde folkhemmets hyllor.
Ett bra sätt att konkurrera med de mest högljudda kännarna är att sätta tänderna i Gösta Arvidssons praktverk om Gustavsbergs porslinsfabrik, ”Gustavsberg – form och funktion i folkhemmet”, som berättar hela historien. Fabriken på Värmdö utanför Stockholm är ingen rak historia och Arvidsson lotsar oss kunnigt från de första stapplande decennierna under den första delen av 1800-talet till stabilitet och guldålder från 1930-talet och ett halvt sekel framåt och vidare till det som återstår idag i form av Gustavsbergs porslinsmuseum. På vägen blir det förstås både industrihistoria, tillverkningsprocesser, en lång rad skickliga nyckelgestalter som Wilhelm Kåge, Lisa Larsson, Tyra Lundgren och Stig Lindberg och ett omfattande bildmaterial. Bara bokens avslutande register över namngivna servisdekorer får det att svindla till under fötterna. Vardagsvarorna är våra kanske allra bästa historieförmedlare.