Problematiskt terapeutiskt

Unni Drougge är den senaste författaren som hakar på den litterära trenden att göra upp räkningen med ovänner, konkurrenter eller (som i detta fall) före detta älskare i bokform. Boven i mitt drama kallas kärlek är en "självbiografisk roman" om hur Drougge 1998 träffar Niclas, en attraktiv men instabil tjugotreåring, faller för hans löften om trohet och trygghet och hastigt flyttar ihop med honom. Under de följande sju åren lyckas han sabotera hennes förhållande till såväl barn som vänner, samtidigt som han styr in hennes karriär på en väg som varken gynnar hennes ekonomi eller hennes kreativitet. Deras samliv genomsyras av våld, underkastelse och diverse obehagliga rollekar. När beslutet om att bryta upp väl kommer är det ömsesidigt, men det förefaller inte göra någondera parten mer harmonisk, snarare tvärtom.

Huruvida berättelsen är sann, kränkande eller båda delarna överlämnar jag till de inblandade att avgöra. Drougge har i de flesta fall valt att nämna verkliga personer vid för- men inte efternamn, men många av dem är ändå relativt lättidentifierade. Romanens självbiografiska, närmast terapeutiska form skapar emellertid andra problem än de rent etiska. Eftersom det redan från början fastslås att förhållandet mellan Unni och Niclas kommer att blir destruktivt finns det inget utrymme att skapa förståelse för varför en självständig, till synes intelligent kvinna faller pladask för en ganska så gnällig och självupptagen ung man. Det känns också som om romanen skulle mått bra av en ordentlig redigering; dels blir det väl många misslyckade middagar och otrevliga samlag som skildras, dels växlar Drougges språk vilt mellan skarpa, roliga formuleringar och pekoralistiska liknelser av typen "du var som en läckert uppdukad rådjurssadel som det inte gick att äta av eftersom den var översaltad".

Vissa kapitel är berättade av Gogge, roman-Unnis äldste son (i vilken mån han liknar sin verkliga förebild är mig obekant). Från en inbunden och något överlägsen students synvinkel får man en komisk skildring av en mediamamma med storhetsvansinne som ivrigt påhejad av sina hysteriska vänner försöker göra litteratur av sina instabila kärleksförhållanden, allt medan barnen får hanka sig fram bäst de går. Dessa avsnitt är inte bättre skrivna än romanen i övrigt, och inte riktigt självkritiska heller; det är trots allt en ganska älskansvärd mamma som beskrivs. Men deras blotta existens visar att Drougge har förmågan att skapa distans mellan sig själv och sitt material när hon så vill. Det är bara synd att hon inte ville det lite mer när hon skrev Boven i mitt drama kallas kärlek. Här finns underlag till några intressanta berättelser - inte minst till en satir över den moderna bokbranschen - men huvudintrycket blir att den skrevs för författarens skull, inte för läsarnas.

Problematiskt terapeutiskt

Unni Drougges på torsdagen utgivna roman verkar vara skriven för författarens skull, inte för läsarens, skriver Anne Marklund.