När Konstfackstudenten Anna Odell iscensatte en psykos på Liljeholmsbron 2009 fick en laddad debatt utrymme i mediernas strålkastarljus. Odell, som ville återskapa en verklig situation från sitt förflutna som psykiskt sjuk med syfte att granska och genomlysa den annars så slutna psykiatrin, blev hyllad men mest sågad för sitt initiativ. Att hon lades i bältessäng (en brits med läderremmar för fastspänning av handleder, fotleder och midja) var väl inte konstigt, sades det, när hon betedde sig som en galning. Ganska lätt avfärdades konstnärens vittnesmål om det som hon uppfattade som missförhållanden inom psykvården genom hänvisningar till hennes psykiska tillstånd.
Unga, ofta suicidala, kvinnor med självskadebeteende är utan tvivel en extremt utsatt grupp. Och då syftar jag inte på de uppenbara riskfaktorerna och problemen med svåra depressioner, ätstörningar och missbruk. I Slutstation rättspsyk visar Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson på de stora brister i det svenska vårdsystemet som gör att dessa unga kvinnor straffas för sina problem likt olydiga hundar eller trotsiga småbarn.
Straffet består i att kvinnor med allvarligt självskadebeteende, som egentligen ska vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT), placeras på rättspsykiatriska kliniker tillsammans med dömda brottslingar. LPT skiljer sig nämligen från lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) som är aktuell när man gjort sig skyldig till ett allvarligt brott men inte kan dömas till fängelse på grund av allvarlig psykisk störning.
Åkerman och Eriksson använder sina sidor till att påvisa att denna självklara och livsviktiga skillnad mellan lagarna inte tycks existera när ansvariga vårdgivare ska ”rädda” dessa kvinnor från sig själva. På rättspsyk bekantas de dessutom med osannolikt långa isoleringar och bältesläggningar och utsätts för skyddshandskar (stora läderpaddlar som spänns fast kring handlederna) och hockeyhjälmar med visir, som strider mot svensk lag och enligt vissa är att likställa med tortyr enligt FN:s definition.
Sofia Åkerman, sjuksköterska och juridikstuderande, och beteendevetaren Thérèse Eriksson har båda erfarenhet av svårt självskadebeteende och flera av de kvinnor som kommer till tals i boken har de lärt känna under en lång period. Att erhålla rättspsykiatrisk vård, som egentligen är en brottspåföljd, utan att ha begått något brott är problematiken som bär Slutstation rättspsyk framåt. Men boken speglar även den rådande synen på självskadebeteende som något uppmärksamhetssökande, överdramatiskt trots. Den ”vård” som patienterna erhåller är i själva verket isoleringen i sig och bältesläggning och avskiljande används som straff och hot där vårdandet lyser med sin frånvaro.
Det gedigna researcharbetet övertygar, även om jag gärna hade hört någon röst från andra sidan isoleringscellen: avdelningarnas vårdare bär på nyckelroller men förblir demoniska statister. Det här är en viktig bok där kvinnornas vittnesmål från tiden på rättspsyk är kväljande och mardrömslika. Den skvallrar om en syn på psykisk sjukdom som isolerats utom räckhåll för allt vad empati och medmänsklighet betyder, något som det är dags att vi lyfter till debatt ännu en gång.
Karin Andersson