Radiovågors angelägenhet

EN NY BOK. Ljusgröna radiovågor pryder omslaget. Skåneradio lyder titeln. Ida Börjels andra bok är just vad den utger sig för att vara: en nedteckning av ett radioprogram på en skånsk närradiostation. Under en timmeslång sändning ringer lyssnare in och redovisar sina synpunkter på allt från det svenska samhällsklimatet och sina egna liv, till den ideala köttbullssmeten — "köttbullar utan / fläskkött blir så fruktansvärt / torrt och dumt de faller / sönder" — varpå varje samtal avslutas med en önskelåt.Det är frågan om en fiktiv radiostation och om fingerade programledare och lyssnare. Vissa inlägg utgör ett enda sammelsurium av klichéer och modeuttryck, av fladdrande långa haranger som aldrig tillåts att landa i någon klart begriplig mening. Det är främst den massmediala svenskan som författaren på detta sätt har förfrämligat genom att tömma den på entydig betydelse. Som läsare tillåts man härigenom att se de nakna orden: att med distans betrakta dessa uttryck som vi dagligdags möter på tv och i tidningar. Så här låter några lösa sådana fraser med oklar syftning ur 2006 års jargong: "/?/ säger att den / rörliga kostnaden sjunker med / nya avdragsregler om / man känner till dem man / ska inte stirra sig blind på den / fasta kurvan säger de / och sjukskrivningarna går / faktiskt ner men där är en / brist i tänkandet och den / bristen stavas pensionärerna /?/". Den totala avsaknaden av skiljetecken bidrar till intrycket av att lyssnarnas repliker blir hängande i luften; oförstådda och i denna mening oemottagna. Ibland tillåter Börjel uttrycken att skeva: vissa av lyssnarrösterna att bruka orden felaktigt eller mycket egensinnigt. Tack vare detta okonventionella bruk av orden avvinns språket många uttrycksfulla poetiska poänger. Här hanteras till exempel ett figurligt uttryck konkret: "jag har inget på hjärtat / det slår som det brukar i sin / inbäddade ensamhet". Radbrytningen av lyssnarnas inlägg gör att hela denna annars genremässigt svårbestämda text snarast liknar poesi.I mycket påminner Skåneradio om författarens prisbelönta debutsamling Sond från 2004, där hon likaledes utforskade vårt aktuella språkbruk. Även Börjels nya bok skulle kunna göra skäl för titeln "Sond", dels för att den verbala terrängen här alltså sonderas på nytt, dels för att ordet "sond" betecknar ett medicinskt instrument: människor kan på grund av sjukdom matas genom en sond vilken därmed bokstavligen fungerar som deras livlina. Till Börjels fiktiva radiostation ringer företrädesvis gamla, sjuka, ilskna, förbittrade och isolerade människor. För flera av dem utgör radion en av deras få förbindelselänkar till omvärlden: ett slags sond. En urbota klämkäck och känslokall programledare delges såväl lyssnarnas sjukdomsrapporter — "det är ingen som vill diskutera / det här med mig på sjukhuset" — som deras berättelser om frusna familjerelationer och om ensamhet. Ingen av dem som ringer nämns någonsin vid namn. Även sedan de har släppts igenom Skåneradios telefonsluss förblir dessa människor således anonyma. Men att här gestaltas flera djupt sorgliga livsöden utesluter inte att detta samtidigt är en rolig bok och att dialogerna ofta är dråpliga: "Jag har inte fått post på / flera månader // Åja lite reklam kommer / där väl // Nej jag har en skylt på / dörren // Skönt att slippa all den där / kommunistreklamen då är / det är bättre att vi spelar en visa / för dig". Ibland är det lyssnarna själva som förmedlar en svart humor, ibland är det kontrasten mellan deras inlägg och programledarens rutinsvar och sentimentala musikval — från lyssnarnas önskningar bortser denne för övrigt totalt — som framstår som tragikomisk.Syftet med radioprogrammet är att förmedla en timmes småprat och lättsam musik, varken att föra någon seriös samhällsdebatt eller att på djupet diskutera existentiella spörsmål. Punkt slut. Sändningstiden är ute. Men vad vill mig författaren med denna gripande och underhållande bok? Ytterst tycks den handla om klyftan mellan ett avhumaniserat offentligt språk och den enskilda människan, vilket känns högst angeläget.