Rapport från medberoendet

"Missbrukaren är inte längre människa. Hon ser ut som en människa, hon låter som en människa, men hennes kropp bebos av en varulv. Och denna varulv är danssugen. Han bjuder upp oss till dans. Och vi valsar med."

Sigge Eklunds fjärde roman handlar om medberoende. Om desperata anhörigas försök att rädda en familjemedlem som plötsligt och oväntat återfallit i tungt missbruk. Hela deras tillvaro styrs av detta, att finna en lösning, och det snabbt. Det är Rebecka det gäller. Efter fyra "rena" år då hon hunnit bilda familj och påbörja en efterlängtad konstutbildning, kommer dråpslaget.
Hon knarkar igen. Går snart kanske inte att nå. Det är bråttom.
Systrarna, svågern, mamman och vännerna lever i chock och pendlar mellan naivt hopp och skoningslös panik. Idag var hon nykter! Nu har hon bestämt sig.
Vi kan andas ut. Gud så skönt. Ja! Men nej: Nu är hon hög, påverkad och aggressiv. Vi måste göra något. Nu!
Kan pojkvännen gripas för innehav? Tänk så skönt när polisen stormar in och hjälper Rebecka till avgiftning. Ett tillslag! Eller tänk när socialsekreteraren får se den smygtagna filmen där Rebecka säger att hon vill knarka ihjäl sig!

"Det är en berusande känsla men också skrämmande." Ja, nog verkar de närstående berusade av sitt nit att gör något. Ibland har jag svårt att se deras mål för alla känslor som strömmar över sidorna. Deras känslor. Hur de ligger sömnlösa, kastar sig i en taxi, uteblir från jobbet utan större problem, hur de oupphörligt gråter och tröstande stryker varandra över ryggen. Deras turer med "varulven" tycks utan slut och naturligtvis lever de i ett helvete som inte ska förringas. De slåss mot tiden, mot bristen på vårdplatser och tröga sociala rutiner. Men mest med sina egna föreställningar om hur Rebecka ska räddas och återanpassas. De är som uppslukade av sina
egna rektioner, som redovisas sida upp och sida ner. Det känns absurt.

Boken verkar ibland mer luta åt ett försök till dokumentär rapport än något annat. Men om det är författarens avsikt är jag inte människa att avgöra. Den känslomässiga berg- och dalbana som läsaren dras med i blir tröttsam och förvirrande. Och den upplösning som faktiskt skymtar till slut är också svår att tolka. Har Sigge Eklund med sin bok velat ta ställning i narkotikadebatten eller vill han tvärtom peka på faran med schablonlösningar?
Är det faktiskt en roman jag just läst?
Jag är inte så säker.

Rapport från medberoendet

Bitte Jansson är osäker på om Sigge Eklund egentligen skrivit en roman.