Rappt om lång föräldraperiod

Hur ser livet ut när barnen tagit sitt pick och pack och stormat hemifrån till något EGET?Det är ämnet för Lena Katarina Swanbergs senaste bok Det tomma boet.Man ser framför sig trötta, halvgamla och lite malätna föräldrar som vilset försöker blåsa liv i sin relation eller på egen hand trevar efter vad de egentligen vill med sitt liv.Men icke.Det tomma boet visar sig inte vara så tomt. I den första fasen när föräldraoron gnagt ett tag — (hur ska de klara sig?) — kommer inte så sällan" bumerangeffekten" rätt snart:"Vuxna barn flyttar inte poff längre för att vid nästa besök vips ha förvandlats till värnpliktiga i uniform, tillfälliga middagsgäster eller långväga semesterbesökare med egen familj.Vuxna barn flyttar ideligen. Mellan varven i kollektiv, studentrum, fjärdehandshyror, samt hos en eller annan vän i viken, tar de barnkammaren i besittning som om ingenting hänt.Eventuella medföljande har inget som helst emot att låna ens morgonrock som hänger i badrummet, inte alls, och om det finns kaffe, föredrar de te, helst grönt. — Eller färsk mynta, om du har?"Plötsligt, säger Swanberg "är man tillbaka på ruta Gå, med en väl begagnad ryggsäck, full med smutstvätt, stående i hallen. Eller två ryggsäckar, för det märkliga händer att pojksängen eller flicksängen som nyss verkade alldeles för trång för en, nu lättoch ledigt rymmer två".Under tiden gäller det att hitta nya förhållningssätt. Man vill ha sin frihet tillbaka — man vill hjälpa och stötta — och vara behövd. Under tiden sitter man på så många stolar som möjligt. Samtidigt. "Fysiskt och psykiskt. I flera år i sträck."Tja, nog dramatiserar hon kanske, Lena Katarina Swanberg. Och hennes talang för kåserande är inte att ta miste på. Dock finns det fakta som talar sitt tydliga språk. Ungdomsstyrelsen i Sverige har gett ut en rapport, Ungas etablering och ekonomi (2003). Där hittar man jämförande statistik från två undersökningar som gjorts med ett kvarts sekels mellanrum.Då: 50 procent av 19—20-åringarna bodde hemma hos föräldrarna. Nu är det 73 procent. 64 procent hade arbete. Nu 32 procent. 59 procent av 26—27-åringarna hade barn, nu är det 26 procent som har det.Samhället har förändrats. Puberteten kommer tidigt, barndomen är kort, ungdomstiden l-å-n-g, vuxenmognaden sen. "Föräldraarbetet tar liksom aldrig slut.""Ungdomarna" väntar gärna en bit upp i det vi i alla fall förr kallade för medelåldern med att skaffa barn. Utbildningssituationen ser annorlunda ut. Och bostaden, var hittar man den?Om man nu både vill bo där jobben finns och undvika den svarta marknaden? Tja, föräldrarna får väl belåna sitt hus på nytt och köpa nåt svindyrt beboeligt åt den vuxna dottern...Här lämnar Swanberg för en stund sin ibland lite påfrestande glättiga ton och blir politiskt indignerad: Systemet är otillständigt, här pågår en samhällstragedi. Och en galopperande segregering, skulle jag vilja tillägga.Ingen av generationerna har det lätt — i mormorsåldern som den ser ut i vår tid, sitter man inte hemma och väntar på "besök" av sina ljuvliga barnbarn. Man ställer upp så gott man kan, spurtar på jobbet, vrider ut och in på almanackan och ber en stilla bön om att inte "gå i väggen". Mormor i sen medelålder tillhör sandwichgenerationen, klämd från alla håll.Och här kommer Swanberg in på nästa samhällskatastrof: omhändertagandet av de riktigt gamla. Gamla ska ju bo hemma. Så länge det bara är möjligt. Ålderdomshem och gruppboenden finns nu i före detta servicehus, "urtrista och feltänkta samt uselt planerade för sina ändamål[...]. Det krävs numera ett mycket stort vårdbehov innan någon gammal människa får komma till hemmet. Plus gärna en anhörig som har tid att ligga på, förmodligen eftersom hon själv är sjukskriven för utmattningsdepression". Lena Katarina Swanberg kan berätta att hennes tomma bo så småningom fylldes av mammans åldrande. Hennes tilltagande och alltmer krävande fysiska behov krävde den tid som blev kvar när barnen faktiskt flyttat.Hur personalen i vårdsvängen har det vet vi också en hel del om.Hoppfullt nog tror Swanberg på en förändring. "Köttberget" av fyrtiotalister kommer inte att finna sig i det här. De är vana att ställa krav. Föga förvånande, säger hon, dyker det allt oftare upp reportage om "nya exempel på mänskligare förvaringsformer för dem som står i tur att snart ge upp andan". Ålderdomshemmet Vigs ängar utanför Ystad ger syn för sägen: Redan den fysiska miljön är en lisa — även för de anställda. Det är skillnad på vård och omsorg.Och den skillnaden säger mycket om vad vi prioriterar i samhället.Swanberg är rapp i käften, och hon sätter sitt hopp till den egna generationen: den kommer att kräva annat, den kommer att ta igen allt det där med att man knappast hann snusa färdigt på sina egna barn är de var små.Den kommer i maskopi med barnbarnen att ställa till med både det ena och det andra:"Vänta ni bara!"