Rätt och orätt i ansvarsfrågan

Många svenskar tycks ha en komplicerad relation till ansvar. Det är i grunden ett positivt ord, att ha ansvar, känna ansvar, ta ansvar etc. betyder att vara hederlig, pålitlig, seriös. Samtidigt finns emellertid ofta en benägenhet att undvika att ta ansvar, att säga att det är någon annans fel då en olycka eller något annat problem inträffat.
Leif Lewin, statsvetarprofessor i Uppsala, har skrivit en intressant och ambitiös bok om demokrati och ansvar, om det möjliga och nödvändiga i att ta ansvar för beslut och händelser inom politikens värld. Boken är en passionerad plädering för demokrati och ansvar, för en demokrati där medborgare och politiker kan göra politiska val och ta demokratiskt ansvar, för en styrelseform där "medborgaren är hästen och inte ryttaren".

Boken är inte lättläst, den är skriven med engelsk vetenskaplig terminologi och utgår från andra internationella vetenskapliga arbeten och olika händelser och debatter i framför allt samtida europeisk historia. Men den är en angelägen bok som berör centrala frågor. Den bör därför läsas och begrundas och stimulera till handling.
Vi kan om inte dagligen så åtminstone varje vecka finna exempel på hans huvudtema. Politiker kritiseras ju - med rätt eller orätt - för nästan allt som händer i vår värld: ekonomiska problem, brister i offentlig service, krig, kriser och terrorism. De brukar då ofta svara att det är andra och inte de själva som bär ansvaret för problemen. "Problemet är utanför min kontroll." Det är vad som i andra sammanhang brukar kallas "nånannan-ism". Lewin kritiserar det synsättet och menar att politikerna alltid har ett ansvar. De kan påverka och styra utvecklingen och de bör ta sitt ansvar för vad som händer.

Lewin grundar sina studier på en lång rad av exempel. Många politiker menar exempelvis att det är historien och krig och våld som bestämmer utvecklingen, andra menar att det är världsmarknaden, globaliseringen, som är överordnad och bestämmer utvecklingen. Några menar att det är tjänstemännen, byråkratin, som bestämmer. Ibland kan det heta att det inträffade något "oförutsett", som ingen kunde påverka.
Lewin menar att politikerna kan ha kontroll och följaktligen bör bära ansvar. De "driver inte omkring" styrda av händelser, av andra, som de inte kan stå emot. Historien är inte förutbestämd, globaliseringen har inte raderat ut friheten att välja och maktdelningen och en stark byråkrati utesluter inte ett politiskt ansvar. Han argumenterar skickligt och det är lätt att instämma i mycket av vad han säger.

Jag har med särskilt intresse läst vad han skriver om politikers och tjänstemäns roller, kanske bl a därför att jag själv verkat i båda rollerna och också haft ansvar för den revisionella granskningen av statsförvaltningen. Politiker och tjänstemän är ju beroende av varandra. Politikerna behöver tjänstemän för att kunna ta beslut och för att genomföra besluten. Samtidigt tenderar politikerna att kritisera byråkratin om något går fel. Då är det byråkraterna som har ansvar för vad som hänt eller inte hänt. Lewin menar att den klassiska skiljelinjen mellan politiker och tjänstemän - politikerna beslutar och tjänstemännen genomför - är naiv och alltför idyllisk. Jag instämmer, det finns i verkligheten ingen sådan klar skiljelinje. Men båda grupperna, politikerna och tjänstemännen, har ansvar.
Politikerna är inte så maktlösa, så fångade, som de vill ge intryck av, menar Lewin. Om politikerna skulle ta sig tid att analysera skulle de finna alternativ. De måste formulera program som ger möjlighet att välja. De måste visa större flexibilitet och vara klara över regelverket.

Jo, men samtidigt tycker jag att hans generella slutsats är alltför bestämd. Lewin utgår från att politiken är rationell. Politikerna gör val, kloka val. De står över marknaden, de kan alltid finna möjligheter att påverka händelser och utveckling. Det är emellertid inte lika lätt i verkligheten som i teorin att finna möjliga alternativ. Den politiska vardagen är inte lika lätthanterlig i verkligheten som den är i Lewins analys. Olika intressen står ofta mot varandra och nödvändiga kompromisser blir inte alltid rationella. Såväl historien som marknaden och andra makter kan tvinga en politiker till att fatta beslut som inte är rationella.
Jag vill dock instämma i Lewins huvudlinje, hans starka betoning av ansvar. Det är en svaghet i svensk demokrati och offentlig förvaltning att frågor rörande ansvar för vad som hänt och inte hänt så sällan ställs på sin spets. Det skulle vara av betydelse för svensk förvaltnings legitimitet, för medborgarnas tilltro till, förtroende för, olika samhällsorgan, om ansvar, utkrävande av ansvar, vore en central fråga. Här har båda politiker och tjänstemän - och medborgare - ett ansvar.

Rätt och orätt i ansvarsfrågan

Leif Lewin har skrivit en angelägen bok om centrala frågor som rör makthavares och medborgares skyldighet att ta ansvar, skriver Ingemar Mundebo.