Rävspel på högsta nivå
John Lukacs lämnar historieskrivningen för sin religiösa övertygelse i sin nya bok, skriver Fritz Joachim Sauer.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För Lukacs är anfallet mot Sovjetunionen den "viktigaste vändpunkten" i världskriget, viktigare än det japanska anfallet mot Pearl Harbor, eftersom USA i praktiken redan var indraget i ett sjökrig mot Tyskland. Hitlers beslut om ett fälttåg mot Sovjetunionen var enligt Lukacs mer avgörande än det senare förlorade slaget om Stalingrad 1943. Även om den tyska sjätte armén inte skulle ha lidit sitt stora nederlag vid Stalingrad hade Storbritannien, USA och Ryssland kämpat vidare. Churchills Storbritannien och inte Sovjetunionen sågs ända till sommaren 1941 som huvudfiende, Stalin var än så länge en bundsförvant.
Därmed står två frågor i medelpunkten. Varför vågade Hitler - mot alla odds, hans trupper saknade både vinterkläder och tillräckligt med bränsle till fordonen (i motsats till vad som ibland påstods) - börja kriga mot Sovjetunionen innan Storbritannien var besegrat? Och varför var Stalin så styvnackat övertygad om att en tysk invasion inte skulle äga rum?
Svaret på den första frågan som Lukacs ger är att Hitler hyste illusionen om ett blixtkrig. När Sovjetunionen sålunda var krossat skulle nazisternas välde i Europa vara i det närmaste oslagbart och England tvunget att ge upp och sluta fred med Tyskland. Som företrädare för den så kallade funktionalistiska skolan går Lukacs till attack mot historiekollegor av den intentionistiska skolan. Dessa menar att Hitlers främsta mål vid det ödesdigra beslutet var att bygga ett rasistiskt Lebensraum i öst. Lukacs å sin sida hävdar att Hitlers "uppfattning om stats- och krigskonsten var viktigare än hans ideologi". Denna distinktion är dock inte tillräckligt övertygande, för i NS-ideologin uteslöt inte det ena det andra. Varken Hitler eller Stalin, argumenterar författaren, "visade särskilt stort, om ens något, intresse för det fysiska utplånandet av miljoner människor under kriget".
Om det är tillåtet att vara litet cynisk så kan det anmärkas att Hitler hade mycket annat att göra och kunde lugnt överlåta folkmorden till Himmler och andra hejdukar.
Den mest imponerande delen av boken är Stalinkapitlet för det tar fram många mindre kända detaljer. Det skildrar och analyserar inte bara händelserna i Moskva utan tecknar en bild av Stalins stora begränsningar i denna avgörande stund, hans brist på kapacitet inför fait accompli av ett tysk anfall på bred front. Till följd av att han in i det längsta trodde på den rysk-tyska nonaggressionspakten, avfärdade han alla varningar och signaler om en nära förestående invasion, övertygad om att det endast handlade om provokationer. Problemet är dock att hans paralyserade tillstånd och handlingsförlamning inte riktigt passar till det följande kategoriska omdömet över Stalin. Att uttolka honom som en representant för en extrem marxism menar Lukacs "är nonsens. Stalins personlighet, hans brutala handlingar, var inte en dogmatisk marxists utan en kaukasisk stamhövdings". Vilket semantisk värde har attributet "kaukasisk"? Motsvarande skulle, med andra kännetecken, kunna gälla också för Hitler: en paranoid österrikisk småborgare, uppfylld till bristningsgränsen av rasideologi. Är det inte alltför lättköpta, för att inte säger populistiska förklaringar, som inte särskilt mycket bidrar till analysen av två av de viktigaste historiska aktörerna och deras agerande under den tiden?
Vad, så frågar Lukacs avslutningsvis, kan vara "den yttersta innebörden i det egendomliga faktum att det främsta instrumentet för vedergällningen mot Tyskland och slutet för Hitler var Stalins Röda armé?". "Hitler och Stalin var giganter" (den kaukasiska stamhövdingen intar nu scenen som gigant), men försynen tillåter inte giganter att styra, inte ens delar av världen". I den grekiska gudasagan är en gigant "en individ av ett släkte av övermänsklig storhet och styrka som stred mot gudarna, men slutligen besegrades av dessa". I Lukacs tappning är det i stället Gud som "skriver rakt med krokiga streck". Här tillämpar han sin religiösa övertygelse, det må han göra, men därmed lämnar han också till sist historieskrivningen i dess striktare bemärkelse.