Redan i inledningen till sin recension av Crister Enanders recension En spekulativ sörja (publicerad 25/10) anger Bob Hanson sin infallsvinkel, nämligen satirens. Det är, skriver han, "upplyftande att läsa en passionerad recension" i relation till all den blodfattighet som i övrigt slungas mot den kulturintresserade dagstidningsläsaren.
Redan i följande stycke hårdnar tonen. Inte för att Bob Hanson överger det muntra anslag som genomsyrar hela texten i en högst medveten kontrast till den faktiskt ganska uppenbara indignation som Crister Enander ger uttryck för i sitt lustmord på romanen. Nej, Bob Hanson är konsekvent. Däremot droppar han objektets efternamn och refererar i fortsättningen till honom som "Crister", vilket som bekant är en beprövad - men inte alltid fungerande - härskarteknik.
Crister brinner för sin sak, konstaterar Bob Hanson upprepade gånger. Han brinner till och med så mycket att läsaren av hans recension säkerligen har överseende med några mindre betydande sakfel. Kärnan i Cristers engagemang är dessutom större än att utgjuta sig om den enskilda texten. Crister vill utgjuta sig om författaren. Och det lyckas han med. Enander tar bland annat upp författarens förmodade vänstersympatier och slår dessutom fast att författaren egentligen inte är särskilt intresserad av den Israel-Palestina-konflikt som är romanens fond. En briljant analys, utropar Bob Hanson, av en man som likt stålmannen har en röntgenblick och kan se förbi det enskilda verket och rakt in i författarens skalle. I Enanders slutkläm, "Ty den här romanen är frånstötande, på gränsen till vämjelig." En spekulativ sörja av värsta sort.", spårar Hanson en dold men uppriktig kärleksförklaring.
Bob Hansons munterhet döljer naturligtvis inte det faktum att motorn bakom hans recension av recensionen är ett sårat ego. Han är ledsen, helt enkelt. Och i sin text antyder han att Enander, som också tidigare totalsågat honom, är av det mindre vidsynta slaget och förmodligen hade sin åsikt klar redan då han fick syn på författarens dreadlocks.
Den raljanta stilen avslöjar också att Hanson inte är helt bekväm i det han företar sig. I undertonen anar jag också en stilla oro. Bob Hanson vet att läsaren av hans recension kommer att bli nyfiken på Enanders. Vill han bidra till det? Det anses vara något av ett kardinalfel att gå i svarsmål mot en dålig recension. Ibland går det bara inte att låta bli.
Bob Hanson recension är en engagerad sträckläsare, men det vore att ta i att påstå att den lämnar bestående spår. En typisk mellanartikel.