Rekviem över ett förlorat barn

Aase Bergs nya diktsamling Loss utgör ett slags rekviem och låter läsaren konfrontera vad som måste utgöra en av de mest plågsamma erfarenheter som en människa kan göra: att mista ett barn. Härmed avslutar hon den trilogi kretsande kring barn till vilken också hör samlingarna Forsla fett (2002) och Uppland (2005). I Loss anspelas det visserligen i första hand på den slutgiltiga separation som ett dödsfall innebär. Men varje barn frigör sig som bekant förr eller senare från sina föräldrar som en naturlig del av sin utveckling. Därmed är en viss separation lika fullt ett faktum. Separationsångest framstår i Loss som föräldrakärlekens aldrig vikande skugga.

Två starka krafter ställs i denna poesi mot varandra. Å ena sidan de vuxnas drift att skydda sina barn och å andra sidan döden som skiljer föräldrar och barn åt. Den förra kraften representeras av en stor mängd anspelningar på vagg- och barnvisor med vilka föräldrar i alla tider har velat skänka sina barn trygghet och hålla mörkret omkring dem på avstånd. Samlingen börjar med några välkända ord ur en gnolvänlig visa med text av Barbro Lindgren: "Ett barn ska jag ha när jag blir stor?". Berg har lånat refrängens vädjan: "Spring aldrig aldrig / bort från mig".
Ett sådant besvärjande språk återkommer sedan i många olika skepnader i samlingen. Sex gånger står till exempel på en sida meningen "Hon skrattar och är lycklig", medan resten av utrymmet upptas av idel upprepningstecken; som om någon tvångsmässigt har velat fylla sidan för att besvärja ett skrämmande tomrum. "Horror vacui" råder. Varje tomrum väcker förfäran då det påminer om dödens efterlämnade frånvaro.
Men det språk som skall hela och skapa trygghet är präglat av brist och mörka undertoner. Detta blir uppenbart så snart man öppnar boken. Liksom omslagsbilden föreställer en glasburk som tycks innehålla konserverade likdelar - oformligt hull, en hand - ryms mellan pärmarna endast lösa fragment. Ofta står bara enstaka ord på sidan; spillror påminnande om ett större förlorat sammanhang. Dessa textallusioner är därtill gärna förvanskade. Så drar det genom "Sov du lilla videung" en tidigare okänd fläkt av död i förtid: "Sov du lilla spökeung".

Fåordiga eller förvrängda citat av bland andra Stagnelius och Tegnér understryker ytterligare dödstematiken: "förruttnelse, hasta", "Ett drag av spökfukt / genom mänskolivet".
En återkommande scen som bidrar till att hålla samman alla dessa fragment är människor som flyr undan en växande våg. Att det rör sig om en anspelning på tsunamikatastrofen 2004 framgår av kommentarerna längst bak i boken under rubriken "Förklarat dödsbo". Havet kan verkligen ses som denna poesis rätta element då det rymmer just den dubbelhet som dikterna spänner mellan: ett vaggande lugn men likaså en våldsam kraft och ett hot om död.
Berg ägnar dessutom sina texter åt att påminna om ett flertal barn - vissa av dem redan kända för läsaren genom media - som på senare år har omkommit under skilda brutala omständigheter runtom i världen: en irakisk flicka som kördes över av en amerikansk konvoj då hon skulle fånga en vattenflaska, ett trettiotal irakiska barn som sprängdes till döds i ett självmordsattentat då de var i färd med att ta emot choklad från amerikanska soldater, den tioåriga pojken Bobby som i Sverige torterades ihjäl av sin mamma och hennes sambo...

Vuxna är således långtifrån alltid de som värnar om livet och sina barn. Alltför ofta utgör de själva ett allvarligt hot. Denna komplexitet ryms ibland inom en och samma person; en mamma kan vara både den som stoppar om och lämnar lampan på och som på andra sidan väggen ropar "jävla / fast man inte får".
Med små och subtila språkliga medel lyckas Berg effektivt att skildra dels den smärtsamma föräldrakärleken, dels barns utsatthet i en värld av oberäkneliga vuxna. Inte minst inslagen av en mängd olika språk - engelska, franska, bosniska - påminner om att problematiken är allmänmänsklig, gränslös. Vi är alla "isärtillsammans".

Rekviem över ett förlorat barn

Med subtila språkliga medel lyckas Aase Berg att skildra dels den smärtsamma föräldrakärleken, dels barns utsatthet, skriver Maria Wennerström Wohrne.