Religionen i det liberala samhället

Vad har samhällsteoretikern Jürgen Habermas och kardinalen Joseph Ratzinger (nu påven Benediktus den XVI) gemensamt förutom att de är tyskar i ungefär samma ålder? Det får vi veta i det möte som de båda hade i München 2004 och som resulterat i den lilla boken Dialektik der Säkularisierung. Über Vernunft und Religion (Habermas, skapare av teorier om kommunikativt handlande och deliberativ demokrati (samtalsdemokrati)och Ratzinger, katolsk intellektuell gör var sitt inlägg i debatten om religionensställning och roll i det i vid mening liberala samhället under rubriken Sekulariseringens dialektik - om förnuft och religion. Å ena sidan en icke-religiös förespråkare av upplysningens traditioner och rationalitet och å andra sidan en bildad, intellektuell och målmedveten katolik.Förvånande nog argumenterar Habermas för att religionen har en viktig, ja nästan nödvändig plats i det offentliga samtalet i det han kallar det postsekulära samhället varvid han tydligen förutsätter att samhället varit och kanske är sekulärt vilket nog kan ifrågasättas.. Medborgare med en sekulär inställning måste lyssna till medborgare med religiös inställning och inte omedelbart avvisa argument i religiös språkdräkt som a priori trosföreställningar utan sanningsvärde. De måste vidare vara öppnaför att vetenskapen, rationaliteten, inte behöver vara det enda sanna underlaget för politik. De religiösa medborgarna måste vara beredda att tillsammans med de sekulära översätta de i religiös dräkt framförda argumenten till ett språk som är neutralt till religioner och som kan föras in i de politiska institutionerna där strikt neutralitet till alla trosföreställningar måste råda. Det är i detta för demokratin nödvändiga förpolitiska samtal som religionen har en viktig plats. Detta är en intressant tanke men jag frågar mig hur man i praktiken ska få fram den neutrala språkdräkten och var gränser till de demokratiska politiska institutionerna (den neutrala staten) ska dras. Religiöst baserade politiska partier har nog inte plats i Habermas samhälle menvar går gränsen för oacceptabla religiöst grundade inslag i politiska partier? Jag håller gärna med om religioner liksom andra föreställningar och intressen bör ses om viktiga element i processerna i det civila samhället (civilsamhället) och där argumenten bör vara avgörande och inte vilka som framför dem.Ratzinger nappar på Habermas idé om det förpolitiska samtalet. Han är kritisk mot dagens samhälle som gjort människan till en produkt. Och det vetenskapliga förnuftet har haft en del förfärliga konsekvenser. Det finns anledning att ställa sig kritiskt till förnuftets yttringar — i lika hög grad som man är kritisk mot religiös fundamentalism.. Det finns patologier både i rationalitetens förnuft och i religionen liksom det finns positiva drag i båda. Man måste var medveten om både vetenskapens och religionens gränser.Det är viktigt att i en meningsskapande process få fram en gemensam etisk grund som bygger på bidrag från både vetenskap och religion — i det förpolitiska samtal som Ratzinger liksom Habermas förordar. Ratzinger ser två huvudpartner i detta samtal — den organiserade kristenheten i Europa och företrädare för Västs sekulära rationalitet. Ingen av dem kan göra anspråk på universalitet enligt Ratzinger. När han i samtidigt säger att detta inte är en Europacentrering hänger jag inte med. Att ge en sådan särställning åt kristendomen ser jag som uttryck för maktanspråk som inte håller i dagens värld. Även om Ratzingers värld skulle begränsas till västvärlden är även islam en religion som historiskt och idag kan ses som ingående i väst — lite tillspetsat uttryckt tycker kanske en del.När man jämför Habermas och Ratzingers i stycken sympatiska resonemang slås jag av att båda hävdar att staten ska vara neutral inför trosföreställningar. De undviker dock att amvända begreppet den sekulära staten, men resonerar om det sekulariserade samhället och sätter in sina resonemang i det postsekulära samhället. Inte heller anknyter de till det franska l`état laïque — ungefär folkets stat, som enligt min mening bättre än termen den sekulära staten uttrycker statens neutralitet gentemot trosföreställningar.Habermas talar om medborgaren/individen som aktören i det demokratiska förpolitiska samtalet medan Ratzinger verkar befinna sig på en mer kollektiv, organiserad nivå i samhället där det är organiserade intressen som samtalar med varandra Men i en värld karakteriserad av organiserade intressen är kanske Ratzinger mer realist än teoretikern Habermas vars medborgarsamtal förefaller ligga långt från dagens organiserade och massmediala samtalskultur.Habermas kan vara svårtillgänglig men i den här boken är han åtkomlig för ickespecialisten och samma sak gäller Ratzinger. Visst är flera av de begrepp som de använder knepiga — sekulär stat, sekulärt och postsekulärt samhälle, civilsamhälle, förpolitiskt samtal. Det jag inte minst välkomnar är bådas betoning av civilsamhället betydelse i den demokratiska processen och vikten av att skilja på en neutral (sekulär) stat och ett sekulärt samhälle där det första förefaller nödvändigt medan det andra knappast bör ses som troligt med tanke på den stora betydelse som religioner har för människor runt om i världen.