Reportage i missionärernas spår

EN NY BOK. I dag skulle de betecknas som fanatiker. De svenska missionärer som årtiondena före förra sekelskiftet reste till tropikerna. Ungefär en fjärdedel av dem skulle aldrig återvända, utan dukade under i sjukdomar eller av andra umbäranden. Vem accepterar i dag en anställning på sådana villkor?Men ändå var de många de som for. Deras berättelser fascinerade samtiden — platserna de verkade på var ju nästan lika avlägsna som månen är för oss i dag. Nu är de emellertid så gott som glömda.De senaste åren har intresset för dessa äventyrare uppfyllda av den helige ande börjat vakna. Lennart Hagerfors skrev häromåret om sin uppväxt som missionärsbarn. Johanna Nilsson utkom nyligen om sina farföräldrars mission.Jesper Bengtsson har dock inga släktband till missionärsparet Minnie och Ola Hansson, i vars fotspår han i Granatklockorna i Myitkyina följer genom Burma.Minnie och Ola Hansson anlände 1890 till Kachinstaten i norra Burma. I de djungelklädda bergen bor kachinerna, som alltid värnat sin särart och självbestämmande. Det var dem paret Hansson var satta att omvända.Det är onekligen en fascinerande berättelse. I kachinernas andetro ryms legenden om den heliga bok de en gång haft. Den sägs sedan länge vara förlorad och med den försvann även skriftspråket. Enligt myten skulle den en dag återbördas till dem. När lingvisten Ola Hansson började översätta Bibeln fanns det därför en stor mottaglighet för hans arbete. Han skapade bokstäverna som i sin tur återskapade Boken — myten blev sanning inför kanchinernas ögon.36 år tog det Ola Hansson att översätta såväl gamla som nya testamentet. Under tiden vändes parets inledande förakt för hedningarna, till en djup förståelse för deras kultur. I dag, snart 80 efter sin död, har Ola Hansson själv blivit något av en mytisk figur hos kachinerna.Jesper Bengtsson har vid upprepade tillfällen rest i Burma. Den här resan anträddes dock för sent. Alla som har egna minnen av Minnie och Ola Hansson visar sig redan ha förenat sig med dem i evigheten.Berättelsen om Minnie och Ola Hansson blir i stället en förevändning för Jesper Bengtsson att utförligt gå igenom Burmas i många stycken tragiska 1900-talshistoria. Efter befrielsen från det brittiska kolonialväldet var chanserna goda att Burma skulle bli ett synnerligen välmående land. Men förhoppningarna grusades snart i en lika hårdför som bisarr militärdiktatur och ett evigt pågående inbördeskrig. I dag är landet ett av världens mest slutna och efter Afghanistan den näst största heroinexportören. Liksom i Vietnam, Laos och Kambodja har USA spelat en lika väsentlig som cynisk roll i landets olycka. I dag hör Burma till globaliseringens dolda maskineri — slavhandel, droger och pengatvätt.Jesper Bengtsson skriver lättfattligt på rapp reportageprosa. Även de långa redogörande avsnitten håller tempot.Bokens problem är att den delvis utger sig för att vara något annat än den är. Minnie och Ola Hanssons berättelse skulle kunna vara bokens motor, där de historiska förloppen dras med av bara farten. När spåren efter dem visar sig vara färre än vad inledningen ställer i utsikt tycks även Jesper Bengtsson tappa intresset för dem. Burmas nutidshistoria tar över. Men den finns redan beskriven i andra böcker och frågan är vad Jesper Bengtsson tillför. En annan väg hade varit att öppna upp mot exempelvis ett mer filosofiskt resonemang — vad blir det kvar av en livsgärning efter några generationer? Eller utveckla sammanhangen kring de svenska missionärerna som spred sig över världen. Nu blir makarna Hansson i stället frånvarande i långa stycken, vilket indirekt ifrågasätter syftet med att ha med dem över huvudtaget. Författaren lovar helt enkelt en sak, texten levererar en annan och det lämnar läsaren lätt förvirrad.Personligen skulle jag också ha sett en större närvaro av det faktiska Burma i texten. Emellanåt är den väl boklärd och Jesper Bengtsson refererar till andra författare och citerar ur deras böcker. Det gör att läsaren i vissa partier snarare känner den torra lukten av ett svenskt bibliotek, än den fuktmättade doften av Irrawaddys bruna vatten.Men det är inga avgörande invändningar. Den som vill få en lättfattlig men ändå gedigen introduktion till det märkliga landet Burma har i Jesper Bengtsson en utmärkt ciceron.