Nyligen påstod Fredrik Reinfeldt att det är ”mycket låg arbetslöshet” bland en grupp han kallade för ”etniska svenskar mitt i livet”. Han försökte konstruera en omvärld som passade den önskade verklighetsbeskrivningen. Genom att skära bort det som var fel ville statsministern måla upp framgångens Sverige.
Dan Jönssons mål i boken Ingenmansland är det motsatta. Han försöker beskriva de bitar av Sverige som brukar klippas bort i storstadsmediernas rapportering av vårt avlånga land. Genom att bege sig till Säffle och Flen,
Haparanda och Angered skapar han en berättelse om det han kallar Sveriges baksida. Platser där de ekonomiska hjulen i flera fall har börjat rosta, samtidigt som livets fötter fortsätter att promenera i maklig takt längs invanda stigar.
Under år 2011 besökte Dan Jönsson en svensk stad varje månad. Han visste inte riktigt själv vart han var på väg – målet var ”att försöka få upp spåret efter något som en gång i tiden fick [honom] att börja skriva.” Han var uppgiven över den borgerliga politiken, trött på tillväxtsamhällets eviga jakt på profit. Trots att de ekonomiska kriserna har avlöst varandra sedan Lehman Brothers konkurs hösten 2008, kan världens ledare ändå inte komma på några mer innovativa lösningar än att hålla bankerna under armarna och tvinga skuldsatta regeringar att sälja ut sin offentliga välfärd. Men där eurozonen håller på att kollapsa har Sverige klarat sig bra – i alla fall enligt regeringens officiella version. Jönsson försöker med sin resa påvisa hur verkligheten skiljer sig. Han lyckas hyfsat, men boken lämnar en del att önska.
Vi börjar med det positiva. Jönsson har ett vackert, lågmält språk. Det är ett tonfall som speglar resan, långsamt snirklar sig texten fram längs okända vägar och ger liv åt de mest ödsliga platser. Genom att se och höra – men framför allt känna – lyckas Dan Jönsson beskriva förvirringen bland storpack tubsockar och billiga plastpåsar i det jättelika varuhuset i Ullared, och känslorna som slår en vid kanten av Grängesbergs forna, förfallna centrum och den övergivna gruvan.
Med sig på resorna har Dan Jönsson en politisk eller ekonomisk teori som han försöker testa. Detta är ett fascinerande försök att applicera skrivbordsteser på verkligheten. Bland annat diskuterar han Kevin Kellys bok What technology wants i relation till ett Urshult där tyska turister vill uppleva den stora tystnaden. Jönsson konstaterar att teknologin – liksom ekonomin – som system är i konstant men viljelös rörelse, och därmed blir obegripliga för människan. Han läser även socialisten Paul Lafargues Rätten till lättja innan han besöker Arbetsförmedlingen i Sandviken, vilket får honom att undra vart kraven på 30-timmars arbetsvecka har försvunnit.
Problemet med Dan Jönssons bok ligger i den journalistiska ansatsen. Meningen var säkerligen från första början att det skulle vara en säregen, personlig betraktelse, men tyvärr gör det att författaren aldrig kommer ner under ytan på de ställen han besöker. Han är i varje stad bara ett par dagar, och tar sig inte mödan att prata med många fler än ägaren av det vandrarhemmet han råkar bo på, några gäster på den lokala krogen och kanske någon kassörska i en kiosk.
I stället blir Dan Jönsson ett slags kommentator. Trots att det handlar om ställen som få turister skulle besöka, känns texterna ibland mer som resejournalistik än samhällsreportage. När Jönsson exempelvis skriver att hans tillvaro i Flen efter bara en dag eller två ger honom en känsla av att befinna sig ”på botten av en djup sjö” – då vill jag veta hur det känns för dem som har bott där i 30 år.
Ett annat problem när Dan Jönsson inte tar in fler lokala vittnesmål är att berättelserna blir snarlika och texterna enahanda. Till det yttre liknar många av orterna varandra. Det är sömniga småstäder som kämpar för att hålla kvar ungdomarna och dra till sig investeringar – jackpoten är om Ingvar Kamprad bestämmer sig att öppna ett nytt varuhus. Som läsare skulle jag ändå vilja höra om skillnaderna mellan städerna. Vad gör det speciellt att bo i Fredrika, Ånge eller Bjuv? I den utomstående – och i vissa fall nästan nedlåtande – författarens ögon blir allting jämngrått.
Ingenmansland är intressant som en essä som diskuterar hållbara alternativ till marknadskapitalismen och hittar alternativa förklaringar till den ekonomiska krisen. Men för att förstå hur det är att bo på Sveriges baksida vänder jag mig fortfarande hellre till Göran Greiders Fucking Sverige – även om den är tio år gammal.