Rikt och vackert om Enköping

På senhösten 2006 kom boken om Enköpingstraktens historia. Ordförande i redaktionskommittén har varit Ingegerd Troedsson. Att hon åtog sig detta uppdrag borgade för att det skulle fullföljas med raskhet, klarhet och god smak. Cirka två dussin författare har varit engagerade i arbetet, förutom bild- och layoutkunniga, finansiärer m fl. Anmälaren kommer här att inte nämna några av dessa vid namn, eftersom han av erfarenhet vet att de som inte apostroferas i sådana här sammanhang blir ledsna. Därför nöjer jag mig med att konstatera: Alla i arbetslaget har under ledning av redaktören Fru Ingegerd gjort ett gott arbete.

Avsnitten i boken är inte långa, i regel omfattar de några sidor. Varje bidrag är späckat med illustrationer, de flesta i färg. Den som så vill kan därför nöja sig med att bara titta på bilder och bildtexter, men då går han miste om mycket. Det skall betonas att man inte behöver vara särskilt förhandskunnig eller "bildad" för att ta itu med boken. Det räcker med att intressera sig för vad som skett i hembygden eller - om man nu inte är bosatt i Enköpings kommun - vara road av historia och människoöden i en central del av uppsverige.

Uppläggningen är kronologisk. I ett inledande avsnitt om stenåldern konstateras att 2500 f Kr fanns enstaka boplatser i exempelvis Lagunda och Nysätra. Men det som nu är Enköping, Grillby och Bålsta låg helt under vatten. Sedan satte det dock fart och så småningom kom de forntida konstnärerna i trakten att ägna sig åt hällristningar. En privatlärd entusiast vid namn Einar Kjellén upptäckte 1925 Brandskogsskeppet i Boglösa. Det har kallats "Sveriges ståtligaste hällristningsskepp". Bilderna av originalet och en skeppsrekonstruktion visar att man inte överdrivit. Kunniga uppsatser om något så svårt som ledungen och vidare om runstenar, kungshögar och ortnamn, är också väl värda ett studium, i synnerhet som det underlättas av många kartor och skisser.

Enköpings äldsta bevarade privilegier är från 1413, undertecknade av Erik av Pommern, men säkerligen är orten åtskilligt äldre som stad. Här anordnades en välbesökt tjugondedagsmarknad, som konkurrerade med Distingen. Här byggdes kloster, hospital och flera kyrkor, men så bestämde Gustav Vasa 1548 med sin sedvanliga konungsliga råhet att i Enköping fick det hädanefter bara finnas en kyrka.
I Svinnegarn finns en av landets mest berömda källor, som tidigt drog mycket folk. Detta föranledde socknen att inrätta ett särskilt gille, med uppgift att härbärgera alla besökande. Även här ingrep Gustav Vasa för att göra slut på "avguderiet". En bild i boken visar att källan numera bara har en diminutiv vattenspegel. Dessutom avråds man från att dricka ur den av risk för att drabbas av colibakterier. Det känns trist.

Trakten är rik på herrgårdar. Särskilt kan nämnas det ståtliga Grönsöö, inrättat av Johan Skytte, med sin vackra kinesiska snäckpaviljong och det tvärs över vattnet belägna Utö hus. Här finns också ett avsnitt om Frösthult, en socken för vilken recensenten av familjeskäl har särskild känsla. Johannes Campanius var en stockholmare (f 1601), som hamnat i Nya Sverige, ett område där många indianer bodde. Han var den första lutherska missionären bland s.k. hednafolk utanför Europa. Han återvände sedan till Sverige och blev präst i Frösthult. På hans gravsten i kyrkan finns några ord på ett indianspråk: "Här ligger en god hövding begravd". Men 1600-talet omfattade inte bara goda ledare utan också mycken grymhet. Ur domböckerna från trakten har man här återgivit rättsprocesser, som gällde kvinnor. Dödsstraff utdömdes inte men svåra påföljder i form av kännbara böter och allmän förnedring samt i ett fall "en god risbastu".
1800-talets senare del och början av det följande seklet blev järnvägsbyggandets tid. Vid förbindelsen Runhällen-Heby-Enköping, som etablerades 1906, fäste man länge stora förhoppningar, som inte kunde infrias. Många av oss har åkt rälsbuss Uppsala-Enköping, men inte efter 1979, ty då nedlades den järnvägen, som tillkommit 1912.

I Enköpingsområdet bodde och verkade många statare. Den som särskilt skildrat deras tillvaro är Jan Fridegård, som ägnats ett personligt utformat avsnitt. Här återges ett foto av den ståtlige korpralen Fride, som författaren på den tiden kallade sig. Han skickade det till sin älsklingssyster Estrid, som dog strax efteråt, bara 20 år gammal.
Dessa anteckningar har bara kunnat ge smakprov på innehållet i den här rika och vackra boken. Jag hade också bort ta upp Enköpingsdoktorn Westerlund, J P Johansson - uppfinnaren av skiftnyckeln, garnisonsstaden Enköping, tegel, pepparrot och mycket annat.
Historien om Enköpingsbygden borde få vara "guide" vid färder till och inom denna sevärda kommun. Den är lättsam till innehållet men kanske för tung i yttre bemärkelse. Resenären rekommenderas att vid sidan av matsäckskorgen ge plats åt boken i en extra kasse.

Rikt och vackert om Enköping

Såsom tung i dubbel bemärkelse, men ändå lättsam, karaktäriserar Torgny Nevéus en ny bok om Enköpingsbygdens historia.