Ringar in samtiden med svarta streck

Få litar på sin linje som illustratören, tecknaren och konstnären Jesper Waldersten. Sammanhang, rubricering eller genrebestämning verkar för Waldersten vara fullständigt likgiltiga begrepp. Han följer bara bokstavligen sin egen linje, nästan som om alla hans bilder, vare sig det är en illustration i DN eller en egen boksida, satt ihop i en enda lång betraktelse. På rak arm kan jag inte komma på någon annan svensk konstnär vars bilder i samma utsträckning känns som ett enda stort helt.

Den närmast oemotståndliga boken Här kommer jag, oklanderligt formgiven av Patric Leo, är Walderstens sjätte i ordningen och visar en tecknare som aldrig verkar vara annat än i högform. De 140 bilderna, utförda i diverse tekniker, är förpackade i bästa kaffebordsstil, och utan att skena i väg med superlativen kan man konstatera att boken är något av det smaskigaste man kan tänka sig till fikat.

Som vanligt är det människan och samtiden som har fångat Walderstens intresse. Enkla linjer, globala problem och vardagsnojor flyter förbi förstärkta av små samlingar välvalda ord. Det är roligt, sorgligt och snyggt. Walderstens bildvärld är kongenial i sin skenbara enkelhet. Det känns som om upphovsmannen stiger upp, läser tidningarna över en kopp kaffe och sedan snabbt ringar in samtiden med några snabba och yviga rörelser på ett papper. Att han bara fortsätter träffa så galet rätt är en gåta.

Här och var får de svarta strecken samsas med någon färg och en lite mer komplicerad uppbyggnad som ofta formulerar ordlösa och små men våldsamma expressioner av Baconska mått.
"Optimist", kallar Waldersten ett avhugget brett leende huvud som breder ut sig över en sida som ringar in någonting av en essens eller tematisk botten. I de små förskjutningarnas drastiska följder är Waldersten också en broder i anden till Jan Stenmark, som på ett likartat sätt använder massmedia som en arena för sin konst.

Skillnaden är att Stenmark söker utgångspunkt i ett folkhem som inte längre finns rör sig Waldersten mer direkt i det som har ersatt det folkhemska.
Det finns säkert de som tycker att Walderstens gubbar är både obehagliga och opportunt esteticerande på bekostnad av ett eventuellt budskap som ska förmedlas, men själv har jag svårt att hitta någonting negativt att säga. Waldersten är ren njutning.

Ringar in samtiden med svarta streck

Med linjen som lian kastar sig Jesper Waldersten ut över samtiden i en färd som aldrig tar slut. I sin sjätte bok Här kommer jag visar tecknaren upp sig i vanlig högform, skriver Sebastian Johans.