Roande inblickar i en förlorad värld

Andra världskriget - liksom det första - kom att katalysera närmast ofattbara sociala omvälvningar på de krigförande ländernas hemma fronter. I en nyutkommen liten bok ger den brittiska författarinnan Anne de Courcy en god inblick i vad som hände fyrtiosju flickor från aristokratins yppersta skikt när kriget bröt ut. Då utgjorde "debutanterna" eller "debs" som den engelska benämningen lyder något av navet i det sociala livet. Varje år blev en utvald skara flickor som uppnått giftasvuxen ålder presenterade vid hovet varefter en välregisserad cirkus av brudköpsbaler följde under resten av säsongen. Syftet var naturligtvis att debutanterna skulle bortförlovas med ett lämpligt parti. Men allt hade inte varit rosenrött före debuten. Regeln var att dessa flickor genomgått en härdande fostran i dragiga tjänstefolksflyglar med en mathållning som var allt annat än luxuös. Många träffade bara sina föräldrar en gång i veckan och det blev istället "Nanny" som utgjorde deras känslomässiga förankring. När så kriget bröt ut strömmade debutanterna till fanorna med samma patriotiska glöd som flickor ur de mindre bemedlade klasserna. Lady Barbara Legge berättar t ex hur hon beslöt sig för att ansluta sig till frivilliga sjuksköterskekåren på väg hem efter en lyckad rävjakt; "We were riding home, still in an euphoric state with a neighbour and she said to us; Oh will you join the FANYs? Yes we said - we´d said yes to anything of that moment, we were so pleased with life". Anne de Courcy beskriver hur många av debutanterna pikades grovt av sina medfrivilliga för sitt verserade tal och sin beredvilllighet att göra en insats. Men vartefter kriget fortgick lärde man sig respektera varandra. Några av debutanterna gick så långt att man gick ut med korpraler och sergeanter, men de flesta skilde dock på arbete och nöjesliv.Många tog efter arbetsdagens slut tåget till London för att dansa på Ritz till morgontimmarna, varefter man tog första morgontåget tillbaka för att utan knot ta itu med sina mödosamma plikter. Överhuvudtaget går som en röd tråd genom boken hur väl skickade debutanterna var för den krigstida omställningen. De visade ständigt prov på den berömda brittiska självdiciplin som brukar kallas "stiff upper lip" och blev i stort som i smått ett föredöme för sina medsystrar. Lady Grant som hamnade vid det löpande bandet i en flygplansfabrik står för en av de få kritiska synpunkterna när hon faktiskt hade svårt för de manliga fabriksarbetarna: "I just didn´t fancy the chaps. I was used to dear, darling upright people straight from Eton into the Grenadiers. The truly awful thing also was that they were so smelly."Anne de Courcy behandlar ett ovanligt och svårtillgängligt tema med stor brio och skicklighet. Hennes läsvärda bok ger intressanta och roande insikter om vad som i djupaste mening blivit "en förlorad värld".