Nackdelen med att skriva en hyllad monumental roman som når global räckvidd och beskrivs som den latinamerikanska litteraturens räddning efter ens egen alldeles för tidiga död är att allt man någonsin skrivit läses genom den avslutande tegelstenen.
Det är förvisso ett guldkantat problem, men det är faktiskt helt omöjligt att läsa den chilenska författaren Roberto Bolaños tidiga romaner utan att leta efter de ingredienser som så småningom skulle bli den lika egenartade som omskakande pjäsen 2666. Författarens andra roman, Nazistlitteratur i Amerika, översatt av Lena E Heyman som återigen har gjort ett fint arbete, fungerar dessutom utmärkt i mallen.
Ondska, poeter, makabra scener, torr ironi och ett berättande som inte bryr sig ett dyft om att framstå som linjärt. Allt finns representerat i Nazistlitteratur i Amerika, som består av en encyklopedisk uppräkning av fiktiva författarskap, de flesta sydamerikanska och några nordamerikanska, som förenas av att befinna sig på den yttersta högerkanten.
Fotbollshuliganer, rika arvtagare, filantroper, litterära underbarn, pulp-författare, språkliga nydanare, grymma torterare, seriemördare, milda änkor, begåvningar och skamlösa plagiatörer. Alla förenade av en djup, men inte alltid synlig, tro på Hitler som ett – beroende på var i historien de befinner sig – antingen kommande eller uteblivet och saknat löfte om en bättre värld.
Roberto Bolaño redogör sakligt för ett trettiotal levnadsöden. Först är läsningen knastrande torr, sedan slår den ironiska tonen igenom och precis när skrattet når ytan hinner den gestaltade grymheten i kapp och fnisset fastnar i halsen.
I bokens sista berättelse, om poeten Ramírez Hoffman, som med hjälp av flygplan fyllde himlen med spröd poesi och ägnade sig åt bestialiska seriemord på fritiden, gör Bolaño en karakteristisk tvärvändning och skriver in sig själv i historien som genast skiftar ton.
Nazistlitteratur i Amerika kan inte mäta sig med Roberto Bolaños främsta verk, men präglas av hans på en gång behärskade och febriga prosa. Bolaños verk är alltid fyllda av skepsis mot de skrivande, och lika bergfast övertygade om vikten av det skrivna.
Beroendeframkallande.