Ett citat från Vladimir Nabokovs självbiografiska ”Tala, minne” inleder Petina Gappahs roman, hennes första efter den hyllade novellsamlingen ”Sorgesång för Easterly”. Huvudpersonen heter Memory (minne). Redan från början fastställs att detta är en roman som handlar om minne; dess styrka och dess opålitlighet. Vilka fragment vi väljer att sätta samman berättelsen om våra liv med, och vilka vi av någon anledning utelämnar.
Upplägget för ”Memorys bok” är dramatiskt. Memory är en ung zimbabwesisk kvinna som sitter i dödscell och väntar på sin avrättning, dömd för mord på den vite man hon bott hos sedan hon var liten. Memory hävdar att hon är oskyldig. Genom sin advokat kommer hon i kontakt med en journalist som uppmanar henne att skriva ner sin historia, i förhoppning om att det ska hjälpa henne att bli benådad.
Så rullas en mörk historia upp om den lilla flickan som föds som albino – hon är i alla avseenden svart, samtidigt som hon inte är det. Precis som när det gäller Memorys namn arbetar Gappah här med en medvetet övertydlig symbolik när det gäller Memorys identitet. Men det är också en historia om polariseringen mellan svart och vitt i ett större perspektiv. Boken, som utspelar sig i slutet av 1900-talet, beskriver Zimbabwe i en brytningstid, med nyvunnen självständighet men fortfarande med brittiskt inflytande.
Memorys mor är psykiskt instabil, två av hennes syskon dör och familjen är fattig. Pappan är kärleksfull men svag. En dag bestäms att Memory ska adopteras av en förmögen vit man, professor vid universitetet. Memory är övertygad om att hennes föräldrar har sålt henne för en summa pengar, något vilket vi så småningom får anledning att ifrågasätta. Det är ett av de första exemplen på att Memory inte är en pålitlig berättare. Mycket av det som händer i boken måste omprövas efterhand; även av Memory själv.
Memorys liv hos hennes nya styvfar Lloyd blir på många sätt bra; hon får stora materiella fördelar och universitetsutbildning. Men med det nya livet ställs hennes identitet som svart, fast vit, fast svart, ännu mer på sin spets. Det är ingen tillfällighet att hon älskar den färgskiftande fjärilen björkmätaren: ”den enda varelsen som förstod hur det var att vara både svart och vit på samma gång”. Relationen mellan Lloyd och henne är dock bra – ända tills en dramatisk händelse förändrar allt. Jag tänker inte avslöja mer av handlingen för er, för en av romanens förtjänster är just hur skickligt Gappah stegvis avslöjar detaljer. In i det sista håller hon läsaren i otålig ovisshet om vad som egentligen leder till Lloyds död.
Mer handfasta är de vardagsskildringar inifrån kvinnofängelset som utgör en väsentlig del av romanen. De är, trots det uppenbara eländet, märkligt vitala och skildrade med en mörk och drastisk humor som är en av romanens främsta fördelar. Det är humorn som gör Memory till en högst levande romanfigur, fast hon skulle kunna riskera att stelna i en av Gappahs tydliga symboler. Här ska också nämnas Helena Hanssons lyhörda översättning, som lyckas följa de ofta tvära kasten mellan ironi och allvar.
”Memorys bok” är en roman som vill mycket. Stundtals kvävs den av ambitionen att vara både livsdrama, en litterär diskussion om minne, och en politisk skildring av ett lands utveckling. Romanen faller ibland isär, och Gappahs tydliga symbolarbete är både verkningsfullt och lite irriterande på samma gång. Men dramaturgin är det sannerligen inget fel på: det är länge sedan jag läste en roman som höll mig så på halster ända till de sista sidorna.