Ros och ris åt tre presidenter

Den polskättade Zbigniew Brzezinski, som var Jimmy Carters nationelle säkerhetsrådgivare, har bibehållit sin ställning som demokraternas svar på Henry Kissinger - en rätt hårdhänt maktpolitisk analytiker av det utrikespolitiska skeendet.
Han har nu kommit med en genomträngande analys av hur USA klarat av sina första femton år som enda supermakt Second Chance. Three Presidents and the Crisis of American Superpower. En supermakt, femton år och tre presidenter, summerar han. De tre presidenterna är George Bush d ä, Bill Clinton och George W Bush. Den senare har visserligen nästan två år kvar, men Brzezinski hoppas tydligen inte på några underverk under den tiden.

Det har blivit en mycket nyttig genomgång av dessa femton år efter det kalla krigets slut, då så mycket har hänt samtidigt. Det är lätt att se utvecklingstendenser i olika delar av världen var för sig, men det är en lyx som de ansvariga i världens enda supermakt inte kunde unna sig. För dem inträffade de mest skilda ting samtidigt och alla påkallade supermaktens uppmärksamhet. I IT-åldern och globaliseringens tidevarv verkar allting också att gå snabbare och tiden för eftertanke att krympa.

Som Brzezinski ser det hade den enda supermakten följande tre centrala uppgifter: Att hantera och styra de viktigare relationerna i världen, så att ett bättre samordnat internationellt system kan fungera, att få slut på regionala konflikter, terrorism och spridning av massförstörelsevapen, så att det globala våldet trängs tillbaka, och att ta itu med de allt oacceptablare ojämnlikheterna i världen, inklusive de nya miljöhoten, så att det globala välbefinnandet ökar. Det var för USA att gå i spetsen och leda utvecklingen. Det hade man trots rivaliteten med Sovjetunionen gjort i stora delar av världen efter segern i andra världskriget.

Demokraten Brzezinski är påfallande opartisk när han delar ut ros och ris till de tre presidenter han granskar.
George Bush d.ä. får mycket beröm för sin krishanteringsförmåga och diplomatiska skicklighet. Det gäller både Europa efter Berlinmurens fall 1989 och Mellanöstern efter Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990. I Europa fick han Gorbatjov att acceptera ett enat Tyskland i NATO, samtidigt som han lugnade Thatcher och Mitterrand och fick Kohl att erkänna Oder-Neissegränsen mot Polen. Men där stannade det. Bush ville inte samtidigt öppna NATO:s dörrar för de nya demokratierna i Östeuropa. Bushadministrationen ville ogärna ta till sig att samma förändringens vind som blåst över Sovjets satelliter i Östeuropa också skulle svepa fram över själva Sovjetunionen och över Jugoslavien.

I Mellanöstern nöjde man sig i stort sett med att ha befriat Kuwait. Kunde man inte utan att marschera mot Bagdad ha sett till att den besegrade Saddam Hussein försvann? Kunde man inte ha utnyttjat konjunkturen bättre i Palestina-frågan? Kanske ville Bush undvika erforderliga hårdhandskar mot Israel före sitt omval? Men omvald blev han ju ändå inte.
Bushs "new world order" blev, menar författaren, i avsaknad på visioner ett annat ord för traditionell stabilitet.

Clinton var från början rätt obekymrad av världspolitiken. Travesterande Clausewitz såg han oftast utrikespolitik som en fortsättning av inrikespolitiken med andra medel. Det gav i vissa fall stort utrymme åt etniska påtryckningsgrupper. I övrigt hänvisade han till globaliseringen som en oemotståndlig naturkraft. Personligen omtyckt i de flesta väderstreck saknade Clinton förmågan att formulera en konsekvent strategi för supermaktens utrikespolitik. Han fångade upp Sovjets tidigare satelliter i NATO:s skyddsnät och medverkade till att få slut på krigen i det forna Jugoslavien, men i Mellanöstern sågs amerikanskt inflytande alltmer som en fortsättning på gammal västeuropeisk kolonialism och frågan om kärnvapenspridning fick ny aktualitet i Indien, Pakistan, Iran och Nordkorea utan att USA föreföll vilja eller kunna göra mycket åt det. Kanske var det Chiracs kärnvapenprov i Söderhavet som utlöste den nya vågen? I mitten av 1990-talet borde annars USA haft möjligheter som aldrig förr att göra sin vilja gällande.

Under George W Bush har USA så i stället för att leda världen alltmer isolerat sig från den och föredragit att gå sina egna vägar. Det gäller Kyoto-avtalet, den internationella brottmålsdomstolen och det fullständiga provstoppsavtalet. Våldsdåden den 11 september väckte allmän internationell sympati och solidaritet med USA världen över, men den internationella förståelsen av "krig mot terrorism" blev rätt ringa utom hos dem som använde den för sina egna syften som Putin i Tjetjenien och den israeliska regeringen på de ockuperade områdena. Så kom Irakkrisen, som inte bara splittrade FN:s säkerhetsråd utan också NATO. Brzezinski sparar inte på sin kritik. Kriget, inklusive Abu Graib och Guantanamo, har på det allvarligaste skadat USA:s allmänna legitimitet och förmåga till globalt ledarskap. Kriget är vidare ett geopolitiskt misslyckande av första ordningen. Det har resulterat i anti-amerikanska strömningar i hela Mellanöstern, där USA nu endast alltför lätt identifieras med brittisk kolonialism och israelisk våldsanvändning, Irans inflytande har vuxit, talibanerna hämtat sig i Afghanistan och Pakistan kommit i gungning. Slutligen har kriget snarast ökat terroristhotet mot USA.

Fokuseringen på Irak har dessutom reducerat USA:s möjligheter att agera i andra delar av världen, understryker författaren. Förhållandet till Ryssland och till Kina är inte vad det har varit, samtidigt som förbindelserna dessa emellan blivit bättre. Globaliseringen har givit ökad tyngd åt länder som Indien, Brasilien och Nigeria som företrädare för världsmajoritetens sociala och ekonomiska krav. Det gäller inte minst i Världshandelsorganisationen (WTO). Bristen på logik är ibland påfallande. Kärnvapenmakten Indien välkomnas av geostrategiska skäl, medan man på alla sätt bekämpar Nordkoreas och Irans ambitioner.

Efter 2008 - eller rättare sagt januari 2009, då nästa president installeras? Får USA då en andra chans, den som Brzezinski syftar på i bokens titel? Eftersom varken EU, Ryssland eller Kina ännu kan tävla med USA, tror författaren att dess resurser och kvarstående goodwill bör ge USA en sådan chans. Men det ställer naturligtvis stora krav på nästa president. Och inte bara på honom eller henne utan på hela landet. Kan det amerikanska styrelseskickat utveckla en global utrikespolitik som inte bara främjar amerikanska intressen utan hela världens? Är det amerikanska samhället villigt att acceptera vissa inskränkningar för att tillmötesgå de globala utvecklingstendenserna? Kommer det amerikanska folket att förstå vad världens globala uppvaknande betyder för USA:s egen framtid?

Någon tredje chans tror inte Brzezinski på.

Ros och ris åt tre presidenter

En nyttig genomgång av femton år i amerikansk politik, skriver Torsten Örn om Zbigniew Brzezinskis nya bok.