Rött - så manligt det kan bli

Genom Klädsel och framträdande har män i alla tider signalerat maskulinitet och makt. En gång visade långa snabelskor mäns sexualiserade manliga makt, ungefär som trånga jeans som framhäver genitalierna gör i vår tid. Praktfulla kläder signalerade fram till 1800-talet rikedom och inflytande liksom dyra märkesklockor eller bilar gör i dag. Alltid har också den manliga makten krävt exklusivitet, att få vara ensam om att bära vissa plagg, tyger eller färger som andra inte har tillgång till. En gång styrdes detta via överflödsförordningar som förbjöd kreti och pleti att klä sig som överheten, i dag sker det genom en prissättning som omöjliggör för många att tillskansa sig originalen, samtidigt som det är exempel på dålig smak att använda kopior av billigare slag.

I sin bok undersöker professorn i historia vid Södertörns högskola, Kekke Stadin, just hur män i historien och i samtiden uttryckt manlighet och makt med hjälp av kläder och framträdande. Sina exempel hämtar hon bland annat från kung Karl XI (Gråkappan), från förföraren Casanova, från 1800-talets borgerlighet, från racerförarnas värld och från så kallade brats och stekare kring nutidens Stureplan. Hon undersöker också politiker och andra makthavare såväl i historien som i samtiden.

Den maktens kläder som behandlas var länge röda, granna och uppseendeväckande. Påvar, kungar, kardinaler, konstnärer, alla bar de röda kläder. Men under 1800-talet och med framväxten av en ny samhällsklass, borgerligheten, kom den röda färgen att omkodas och bli en kvinnors och barns färg.

Stadin talar om denna process i termer av färgrädsla, chromofobi. Män skulle från denna tid klä sig diskret i grått, svart och brunt. Den röda färgen försvann dock inte helt utan hänvisades till en kläddetalj, nämligen slipsen, där den ymnigt förekommer än i dag.
Den pråligare dräkten ersattes dessutom av den tredelade kostymen, ett plagg som kan dateras till onsdagen den 7 oktober 1666, då Englands Karl II övergick till en sådan dräkt av samhälleliga sparsamhetsskäl.

Stadins bok är genomgående skriven med stor spänst och entusiasm, men det råder ingen tvekan om att racerförarnas värld, som skildras i bokens i särklass längsta kapitel, fascinerat författaren alldeles särskilt. Här beskrivs en hård och tuff manlighet, där kontrollen över den avancerade tekniken har ett viktigt värde.

Både män och bilar är laddade med kraftfull energi och manlig potens. Bilen är samtidigt erotiserad som en kvinna som skall domineras och en veritabel maskulinitetssymbol som utmanar mannens styrka. Det är kanske därför betecknande att Stadin kallat kapitlet Kings of Cool.
Även om författaren fascinerats mest av racerförarna och detta märks i boken, är ändå studien av makt, manlighet och den röda färgens betydelser genom historien som helhet riktigt, riktigt intressant att läsa. Den är dessutom skriven på ett både kunnigt och lättillgängligt sätt, vilket gör den njutbar för läsare såväl inom som utom facket.