Ruin belyser fattigdomen
Uppsalatidskriften Ruin innehåller såväl sociala reportage som skönlitterära textfragment. Fattigdom är det genomgående temat i dess femte nummer, framhåller Carl Frängsmyr.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ruin: Nr 5, 2004 (pris 40 kr)
Uppsalatidskriften Ruin — vars utgivning enligt dess egen hemsida sker "vid behov" — föreligger nu med sitt femte nummer. Tidskriften innehåller såväl sociala reportage och essäer som skönlitterära textfragment. Artiklarna präglas av ett socialt patos, inte minst den ojämlika ekonomiska fördelningen mellan i- och u-länder. Möjligen kunde man säga att Ruin därmed placerar sig själv i något slags postkolonial fåra, om än man skriver rakt på sak utan teoretiska krusiduller.
Utforskas grundligt
"Varje artikel bör stå för sig själv, men så många häften vore dyrt att ge ut. Vi häftade ihop det hela och lämnar åt läsaren att riva isär dem, och på nytt foga samman med sin egen röda tråd", skriver redaktionen inledningsvis. Det är dock lätt att identifiera ett tema som genomsyrar flertalet av artiklarna, nämligen fattigdomen. Ämnet utforskas grundligt utifrån såväl historiska som litteraturhistoriska och politiska aspekter.
Kolonial skapelse
Huvudredaktören Staffan Vahlqvist rapporterar i en infallsrik essä från Indien, som han besökte häromåret. Han framhåller — med utgångspunkt i bl a Pavan K Varmas historiska studier — att den indiska medelklassens betydelse har genomgått drastiska förändringar sedan 1800-talets slut. Från början kunde den "indiska medelklassen" betraktas som en kolonial skapelse — engelsmännen behövde helt enkelt en inhemsk elit för sitt kulturella och ekonomiska utbyte. Men ur denna priviligierade inhemska grupp rekryterades senare flera av ledarna för självständighetsrörelsen, t ex Gandhi och Nehru. Frigörelsen underlättades inte av att den indiska kulturen och det indiska folket rymde stora interna skiljaktigheter beträffande bl a språk och religion. Självständighetsrörelsen kom därför att hämta inspiration mindre från historien och mer från en vision inför framtiden. Den nya gemensamma identiteten skulle skapas genom det praktiska arbetet för att förbättra infrastrukturen och ekonomin eller — annorlunda uttryckt — genom att bekämpa fattigdomen. I denna process fick medelklassen en central funktion.
Västerländsk livsstil
Så småningom, särskilt från och med 1960-talet, började solidariteten med de fattiga att försvinna i takt med att den gemensamma visionen om ett bättre land stelnade i en allt mer korrumperad statsapparat. Men under senare år kan man, menar Vahlqvist, tala om ett slags "medelklassens återkomst". Men dess roll, funktion och inte minst självbild är numera en annan. Nu är det den västerländska livsstilen som anammas, vilket innebär att avståndet till de många fattiga blivit större.
Vahlqvist uttrycker det sålunda: "Man lever som turister i sitt eget land. Man förskansar sig i förstadsidyllerna eller metropolernas ansiktslyfta oaser, på behörigt avstånd från kåkstäderna och landsbygdens fattiga."
Reducerar överflödet
I ett mer litterärt sammanhang skildrar Magnus Halldin begreppet fattigdom, som på svensk botten fått en klassisk uttolkning i Love Almqvists Svenska fattigdomens betydelse. Det tema som Almqvist slår an har mött återklanger i många andra författarskap, varav Halldin särskilt lyfter fram Vilhelm Ekelunds. Fattigdomen hör, menar Halldin, samman med poesins själva väsen. Ett av dess kännetecken är just att den reducerar överflödet till den enkla bilden eller liknelsen. "Det rika är i sin djupaste mening alltid fattigt på ornament."
Läsvärda essäer
Ruin innehåller dessutom flera andra läsvärda essäer av olika slag. Hynek Pallas jämför Woody Guthries klassiska protestsång Plane wreck at Los Gatos (Deportees) från 1948 med Michael Winterbottoms film In this world som kom förra året. Båda fungerar som ett slags "gatans journalister" vilka ger röst åt eljest anonyma offer för olyckor och andra umbäranden, det må vara deporterade mexikanska farmarbetare (Guthrie) eller afghanska flyktingar (Winterbottom).
Samvetskval
Problematiken kring de hjälpbehövandes anonymitet i hjälparnas ögon behandlas även i Robin Douhans avslutande slutkläm, betitlad En samvetsfråga. Han poängterar att många har satt en ära i att kritisera grälla välgörenhetsgalor, som mest förefaller vara ett sätt för västerlänningar att göra sig kvitt sina egna samvetskval.
Frågan är dock, menar Douhan, om inte kritiken i det fallet skjuter över målet. Till syvende och sist kvarstår ju det enkla faktum att den hjälpbehövande inte har någon användning för dåliga samveten, sannolikt är då "den självbelåtne hjälparen" en bättre vän!