Runeberg som politiker
I en nyutkommen bok har Matti Klinge studerat Johan Ludvig Runebergs politiska tÀnkande och hans betydelse som politiker. I Sverige har Runeberg frÀmst betraktats som skald, varför det kan vara fruktbart att se pÄ honom ur andra aspekter, skriver Torgny Nevéus.
Det hĂ€r Ă€r en recension. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Matti Klinge: Den politiske Runeberg. (Atlantis/Söderströms)
Denna bok har tillkommit inspirerad av det förhÄllandet att det nu Àr 200 Är sedan Johan Ludvig Runeberg föddes. Professor emeritus Matti Klinge frÄn Helsingfors skriver hÀr om den roll han spelade som politiker. I Sverige Àr vi sÀkert vana att betrakta Runeberg frÀmst som skald och det kan dÀrför vara fruktbart att se pÄ honom ur andra aspekter.
I oktober 1822 hade Runeberg immatrikulerats vid det Kejserliga universitetet i à bo, som Är 1640 hade grundats av drottning Kristina. Matti Klinge Àr, eftersom han i flera mÀktiga band skrivit detta lÀrosÀtes historia och dessförinnan behandlat det finlÀndska studentlivets utveckling, sÀllsynt vÀl skickad att teckna Runebergs akademiska studietid.
Aldrig nÄgon revolutionÀr
Han har kunnat fördjupa analysen av den och rĂ€tta till flera misstag som tidigare forskning gjort. SĂ€rskild omsorg Ă€gnar författaren Ă„t att kartlĂ€gga det kontaktnĂ€t av inflytelserika personer som Runeberg under dessa Ă„r skaffade sig. NĂ€r han sommaren 1827 promoverades till magister hade han â som Klinge formulerar sig â "hjĂ€lpts till parnassen av en vĂ€lvillig omvĂ€rld".
I motsats till mÄnga andra författare och konstnÀrer var Runeberg aldrig nÄgon revolutionÀr vÀnsterman. Men Klinge understryker kraftigt det som borde vara sjÀlvklart men ingalunda Àr det, nÀmligen att ocksÄ konservativ politik Àr politik. Han tillfogar:
"Denna grundsats Àr nyckeln till huvuddelen av Runebergs livsinstÀllning och verk."
RyssvÀnliga partiet
1830-talet var inledningen till Runebergs mest aktiva period som skald. Klinge granskar noga de olika stadierna i hans diktning och sÀtter dem i relation till politiska hÀndelser och strömningar i tiden. Att han bÄde ideologiskt och praktiskt mÄste rÀknas till det i Finland dominerande ryssvÀnliga partiet, "lojalisterna", har tidigare varit bekant men framgÄr Àn tydligare av denna översikt. Som pÄpekas av författaren sjÀlv har uppsaliensaren Gunnar Tideström i sin doktorsavhandling om Runeberg som estetiker 1941 analyserat "kampanjen" mot de svenska nyromantikerna i Helsingfors Morgonblad frÄn början av 1830-talet.
Men Klinge vill gĂ„ lĂ€ngre. Runeberg vĂ€nde sig i tidningen inte bara, menar han, mot TegnĂ©rs, Geijers, Atterboms och andras diktning och deras historiesyn. Han fruktade ocksĂ„ att den PolenvĂ€nliga instĂ€llning som hĂ€rskade inom svenskt kulturliv â inte minst i Uppsala â skulle sprida sig Ă€ven till Finland. Polen hade nĂ€mligen startat ett (misslyckat) uppror mot kejsaren. Fordrade inte den vĂ€lvilja som Finland mött frĂ„n kejserligt hĂ„ll, att detta land "i farans stund pĂ„ ett eller annat sĂ€tt uttalade sin solidaritet" med hĂ€rskaren?
En finsk identitet
MĂ„nga av dessa lojalister skulle naturligtvis av en svensk eftervĂ€rld kunna kallas medlöpare, för att nu inte anvĂ€nda ett fulare ord. Men den som sĂ€ger det kĂ€nner inte verkligheten under 1830- och 1840-talen. Dels var inte Finland, som vi sĂ„ gĂ€rna har trott, ett land som "lĂ€ngtade hem till Sverige", dels var det praktiskt omöjligt att klart uttrycka nĂ„gon form av opposition, om man inte ville emigrera utan stanna kvar i Finland. Hos Runeberg var den politiska attityden av "officiell nationalism" genomtĂ€nkt och motiverad av att han efterstrĂ€vade att skapa "en finsk identitet â en egen nationell mental existens mellan det svenska och det ryska", nĂ„got som han ocksĂ„ enligt Klinge lyckades med.
SprÄkliga barriÀrer
Finland hade vid denna tid tre levande sprÄk. Ryska var sjÀlvfallet det viktigaste officiella sprÄket och redan 1812 hade stadgats att den som ville bli utnÀmnd till kyrkligt, civilt eller militÀrt Àmbete inom storfurstendömet mÄste kunna styrka sina kunskaper i det.
Runeberg hade lÀst ryska i skolan men var i övrigt tÀmligen okunnig i Àmnet. Hans modersmÄl som österbottning var svenska och all hans poesi skrevs pÄ svenska. Men hur behÀrskade han landets majoritetssprÄk? SjÀlv har han sagt sig vara okunnig i finska. Men mycket tyder pÄ att han klarade sig bra i dagligt tal med sprÄket; han torde ha anvÀnt ett slags "turistfinska". NÀr det gÀllde att förstÄ den mera komplicerade finskan av typen Kalevalapoesi, som han uppriktigt intresserade sig för, fick han vÀnda sig till vÀnnen Elias Lönnrot. Med beaktande av den sÄlunda komplicerade sprÄksituationen i dÄtidens Finland och med tanke pÄ Runebergs begrÀnsade kunskaper i allt utom svenska stÄr det inte klart för lÀsaren vad den nationella existens som Runeberg enligt Klinge föresprÄkade egentligen skulle ha inneburit. Skulle den ha omfattat bÄda folksprÄken? Klinge anvÀnder enbart ordet "finsk".
GenomtÀnkta Äsikter
Ăven om man sĂ„ledes kan sĂ€tta vissa frĂ„getecken i marginalen, mĂ„ste det sĂ€gas att Klinges senaste bok vĂ€l lĂ„ter sig inlemmas i raden av de kunniga, inspirerade och uppslagsrika undersökningar av det finlĂ€ndska 1800-talet, som han tidigare skrivit.
à tskilligt i Runebergs poesi kan man nu lÀsa med nya ögon. Klinge skriver pÄ ett stÀlle om honom att han var "betydligt mera de defensiva krigsdygdernas skald Àn de offensivas" och tar dikten om Sven Dufva som ett exempel pÄ detta. Men gÀller inte det omdömet ocksÄ om Runeberg som politiker? Jag fÄr i varje fall inte ens efter fullbordad lÀsning av denna bok det intrycket att han, trots genomtÀnkta Äsikter, var nÄgon drivande politisk ideolog. Att tiden sedan kunde utnyttja hans diktning för att skapa ett Finland, det Àr en annan sak.